Maken släpptes fri att ta sitt liv

Annelie Barks man tog sitt liv. Den psykvård hon och hennes man mötte var kall och formell, tycker hon. Hon efterlyser inte mer pengar till psykvården utan ett större hjärta.

Två veckor efter Ulfs självmord sa han som var ansvarig för psykvården: "Han hade inte behövt dö. Han borde inte ha fått permission den där dagen."

Men Ulf tog sitt liv den 3 oktober 2001 och om detta vill hans hustru Annelie Bark berätta.

Hon vill det, för hennes man fick inte den vård han behövde, menar hon.

Hon vill det, för hon anser att psykvården måste förändras.

Hon vill det, för att vi ska våga tala om självmord.

Annelie Bark bor med parets två döttrar i ett vackert hus i Österskär norr om Stockholm. Huset klättrar på berget och är målat i en grågrön färg. Överallt spår av hav, i färger och former, i inredning och utsmyckning.

En kall och isig Kristi himmelsfärdsdag för många år sedan tog Ulf ut henne i sin segelbåt och från den stunden var havet också hennes stora förälskelse.

Vem var Ulf?
- En trygg människa. Säker i sig själv. Positiv. Levnadsglad. Mycket humor. Känslig.

- Han var civilingenjör, arbetade med datasystem. Reservare i flottan.

Familjen seglade mycket, åkte skidor, umgicks med många vänner. De levde tätt i familjen, gjorde mycket tillsammans. Älskade varandra mycket, bråkade mycket.

Ulf hade levt ett tryggt, bofast liv. Annelie hade flackat mycket, och när de flyttade in i huset i Österskär var det hennes tjugofemte flytt i livet.

Den här tiden på året, för fyra år sedan, hände något som starkt påverkade henne och Ulf.

De skulle resa bort, bara de två, för att ha en ensam helg tillsammans.

När de kör ut på Dalarövägen krockar de. De lurar döden men känner starkt dess andedräkt.

Några månader senare blir Ulf deprimerad. Han söker på våren upp den psykiatriska mottagningen i Åkersberga och får medicin.

På sommaren år 2000 mår Ulf mycket dåligt och hösten blir svår. Både han och Annelie tror att det hänger ihop med jobbet, att Ulf är utarbetad, att det egna företaget krävt för mycket. Han sjukskriver sig, söker ett fast jobb och blir projektledare på ett dataföretag.

Nu kommer en tid när allt är möjligt, han som alltid varit så försiktig. Han har bråttom, går på högt varvtal. En ny sommar kommer. Den blir fin för hela familjen, Ulf är sig lik. Men efter semestern återkommer depressionen med full kraft och den blir allt djupare. Inom loppet av två veckor ser han allt i svartaste svart.

Ulf känner att något inom honom har gått sönder.
- Han ältade, pratade konstant. Allt var elände.

Den 15 augusti 2001 händer något som helt förändrar livet i familjen.

Ulf ringer till Annelies jobb. Han är liten och svag. Säger att han behöver henne.

Hon tar taxi hem och finner sin man i soffan. Han har lindat om ena handleden, det är blodigt på golvet.

Ulf Bark har försökt ta sitt liv.
- Från den dagen blev livet en kamp, dygnet runt, säger Annelie.

Den Ulf hon kände förstod inte hur människor kan ta sitt liv. Det fanns inte i hans värld.

Nu levde hon med en man vars tankar hela tiden cirklade kring döden. Hon kände att det hängde på henne, på barnen, på släkten att hålla honom kvar vid livet. Inte lämna Ulf ensam, skydda honom, ständigt finnas till hands om han skulle falla.

Dagen efter sitt självmordsförsök blir Ulf inlagd på Danderyds sjukhus.

Hur såg livet ut där?
- Först tänkte jag: Har jag gått fel? Gamla förvirrade tanter gick omkring på avdelningen och kissade i andras sängar. Här fanns missbrukare och aggressiva människor. Människor med svåra psykoser. Alla blandade.

- Trots att Ulf var så sjuk, så förvirrad, så kortsluten inombords, så hade han ju kvar sitt intellekt. Han ville duscha före frukost, men fick inte det för duscharna öppnades efter frukost. Han ville se prydlig ut, äta med servett.

- Efteråt sa en av läkarna att det var svårt att ha Ulf som patient eftersom han var så välartad.

Två gånger i veckan träffade Ulf sin läkare. Dessemellan hände ingenting. Ingen samtalsterapi. Han åt samma medicin hela tiden, Remeron, "en fantastisk medicin utan biverkningar", sade läkarna. Han behandlades med elchocker, men dessa avbröts.

Han blev sämre och sämre. "Det är något fel. Jag har aldrig känt så här förut. Det här är ingen vanlig depression", sade Ulf.

Ändå fick han permissioner.
- En gång när Ulf, jag och läkaren hade ett samtal så sa läkaren: "Det verkar inte som om du vill ha hem din man."

- Men jag var så jäkla rädd för permissionerna. Så fort han kom hem talade han om självmord, att han inte orkade leva. På avdelningen var han ändå skyddad.

Måndagen den 1 oktober 2001 kommer Ulf och Annelie in till sjukhuset efter en permission.
- Ulf är helt stirrig, oerhört spänd, står bokstavligen och hoppar. Läkarna på avdelningen är på konferens och vi talar med en läkare från en annan avdelning. Hon ser att Ulf mår jättedåligt och de bestämmer tillsammans att han ska stanna på avdelningen. Jag känner mig lugnare.

På tisdagen ringer Ulf och säger att han får komma hem. Annelie känner panik i sitt bröst.
- Jag blir sanslöst rädd. Det har ju bara gått ett dygn! Hur kunde läkaren gå med på permission?

På kvällen, hemma i huset, är Ulf lugn, ältar inte. Han är distanserad. Annelie reagerar inte på det, tycker att det är skönt.
- Om allt hade varit normalt hade jag säkert sett detta som ett tecken.

- Som nära anhörig till någon som går i självmordstankar gör du förr eller senare ett misstag. Och när man är helt uttröttad är det lätt att göra misstag.

Nästa morgon har Ulf en tid på öppenvårdsmottagningen, fem minuter hemifrån. Han vill åka dit ensam. Annelie känner att hon inte kan ta ifrån honom allt, att han måste få ha en viss integritet.

Efter ett par timmar ringer de från öppenvårdsmottagningen och säger att han aldrig kom dit. Annelie slänger sig i en taxi, åker hem, rusar in i huset, har han lämnat något, ett brev? Ingenting. Bilen borta. Svärfar kör ut till landet, är Ulf där?

Bilen är på landet. Svärfar hittar honom inte. Annelie åker med en granne till landet. Grannen går till boden på tomten. Ser Ulf genom fönstret.

Ulf har hängt sig.

Helikopterknatter, polissirener.

Några kvinnliga poliser såg till att Annelie kom hem, ringde till ett mobilt psykiatriskt team och körde henne hem till villan.

I köket vankade Annelie av och an. Hon visste att snart var hon tvungen att ge barnen ett besked de skulle bära med sig hela livet. Hon skulle göra det svåraste hon gjort i hela sitt liv. Hon skulle berätta för dem att pappa hade tagit sitt liv.
- Och ännu visste de ingenting.

Hon slog upp en stor whisky åt sig och psykiatern i det mobila teamet sa: "Vad gör du? Det är väl inte så bra om du luktar alkohol när barnen kommer hem."

"Har du något bättre förslag? Jag hoppas att den tar fortare än den någonsin har gjort", sa Annelie.

Efter en tid anmälde Annelie Bark två läkare och en mentalskötare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Hon menade att läkarna hade begått ett fel som låtit Ulf få permission. Och hon kritiserade mentalskötaren på öppenvårdsmottagningen, som lät över en timme förflyta innan hon hörde av sig och berättade att Ulf inte hade kommit dit. Läkarna på Danderyd lät också Socialstyrelsen pröva om de själva begått något fel.

Nej, inga fel hade begåtts, menade dessa instanser.
- Jag anser att den vård Ulf fick var iskall, formell och korrekt. Man prövade bara en enda medicin. De ökade dosen, men han blev bara sämre. Varför tog inte läkarna upp hans fall till diskussion på sina möten, som de har en gång i veckan? Varför avbröt man behandlingen med elchocker?

- Som anhörig fick jag aldrig veta hur stora risker en permission var förknippad med. Ingen sa: "Se till att han inte är ensam!" Det verkar vara tabubelagt också inom den psykiatriska vården att tala om självmord.

Det hände inget med Annelie Barks anmälan, men hon vill fortsätta att ifrågasätta psykvården. Hon menar att bristerna inte bara beror på pengar. Att det inte hjälper att hälla ner pengar i befintliga strukturer.
- Det handlar också om hur de som arbetar inom psykvården ser på sitt jobb.

- Mentalskötarna har dålig lön och arbetar i en miljö som inte kan kallas positiv. Hur motiverade är de? Många som jag kom i kontakt med var ganska ointresserade.

- Och en läkare som skriver ut patienter och släpper dem på permissioner, han spar pengar. Men vad händer med patienterna?

- När Ulf hade tagit sitt liv hörde jag ingenting från sjukhuset. Jag har fått stöd av det mobila akutteamet och av polisen. Polisen ringde efter ett par veckor och undrade om jag ville fråga något, om jag ville prata med någon av dem som var ute på landet när Ulf hittades.

Det har gått två år sedan Ulf Bark dog och Annelie och flickorna bor kvar i huset, gör "vanliga saker", skrattar, har trevligt.
- Men det går inte en dag utan att vi talar om Ulf. Och vi lever med en konstant rädsla att något ska hända någon av oss.

Hopp?
- Jo. Jag tror att man kan förändra saker genom att göra något. Nu vill jag att något ska hända med psykvårdens hjärta.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut