Clas Svahn kikade på månförmörkelsen i Falun, men hade inte helt fri sikt. I Stockholm blev dock månen röd.
En blek fullmåne lyser fram genom molnen där jag står i snön några kilometer utanför Falun.
Vi är några lätt frusna nyfikna som med böjda nackar spanar efter de första tecknen på att en rodnad ska sprida sig över ytan.
Klockan är snart midnatt och kanske, kanske ska den vita skivan, vars ljusgrå måndamm reflekterar solljuset, förmörkas av jordskuggan och förvandlas till en ilsket röd blodapelsin.
Månförmörkelser är inte ovanliga. Ett par gånger varje år står jorden emellan solens ljus och månens yta och förmörkar den. Ibland sprider jordens atmosfär solljuset så att månytan färgas röd. Ibland blir månen nästan helt svart, vilket är vanligast.
För de flesta passerar en månförmörkelse obemärkt; den är betydligt mindre spektakulär än sin mer dramatiska dagversion -solförmörkelsen.
När solen någon gång nästan varje år skyms av månens skiva vallfärdar nyfikna från jordens alla hörn till de platser på jorden där månskuggan drar fram. Förmörkelser i månen, som det kallades förr, ses över hela jorden samtidigt.
Så våra förväntningar är inte särskilt stora. Skulle molnen skymma finns det snart nya chanser.
Nu är vi inte ensamma om att se en möjlig månförmörkelse förvandlas till en molnförmörkelse. På telefon från Uppsala konstaterar en annan grupp himlaspanare att månen försvann bakom ett kompakt molntäcke bara minuter innan förmörkelsen skulle börja.
Nästa gång som vi kan få se månen förvandlas till en blodröd apelsin, eller mörkt hål, på himlen är den 28 augusti i år. Kanske blir vädret bättre då.
Under tiden vandrar vi hem medan snön knarrar under våra skosulor.