Reinfeldt ser på pappret ut att ha en mycket bekvämare politisk situation som statsminister än sin företrädare Göran Persson. Den borgerliga regeringen blir den första majoritetsregeringen i landet på ett kvarts sekel. Samtliga regeringar därefter har inte haft säker majoritet i riksdagen bakom sig.
Men i realiteten har socialdemokraterna under sina senaste tolv år vid makten sett till att ha en betryggande majoritet för sina förslag i riksdagen, genom förhandlingsuppgörelser med andra partier i förväg. De senaste åtta åren med vänsterpartiet och miljöpartiet.
Göran Persson har den senaste mandatperioden i praktiken regerat med en majoritet på 191-158 mandat i riksdagen.
Medan Fredrik Reinfeldts regeringsunderlag bara uppgår till 178-171. Det räcker med att fyra borgerliga riksdagsledamöter röstar med oppositionen, eller att åtta lägger ner sina röster, för att regeringsförslag ska falla.
En sådan orosunge har redan dykt upp i frågan om trängselskatten i Stockholm, där ett antal borgerliga ledamöter, som centerns Fredrick Federley, hotar att rösta emot regeringen om den lägger fram ett förslag om att säga nej. Den här känsliga frågan kan den nya regeringen troligen klara genom att skjuta den framför sig och hänvisa till den oklara beslutshanteringen, men den visar ändå att hur stor risken är att gå på politiska minor.
Riksdagsledamöterna i de fyra borgerliga partierna kommer att utsättas för intensiv uppvaktning från olika lobbyorganisationer, som i först hand vill ha deras hjälp att trycka på regeringen men också för att stoppa regeringsförslag. Företagarorganisationer som tycker att de bidragit till valsegern kommer att pressa på för snabbare avregleringar på arbetsmarknaden än vad den borgerliga alliansen utlovat, och de fackliga organisationerna kommer att hota med strejker om arbetslöshetsersättningarna försämras.
I avgörande lägen kommer det att handla om var de borgerliga riksdagsledamöterna har sin främsta lojalitet. Det räcker med att några är mer oroliga för vad deras väljare ska tycka, eller är mer angelägna om applåder av sina kompisar på olika tankesmedjor, än om regeringens position för att propositioner ska stoppas.
Det blir därför viktigare för Reinfeldts regering än för Göran Perssons att se till att ha en fast hand över de fyra regeringspartiernas riksdagsledamöter, det som brukar kallas att ta till "partipiskorna".
I regeringskansliet och resten av statsapparaten kan de nya ministrarna bli motarbetade på andra sätt.
De flesta borgerliga ministrar har aldrig suttit i en regering tidigare och kommer därför att vara mycket beroende av statstjänstemännen. Men efter många år med socialdemokraterna i regeringsställning är många av byråkraterna på centrala positioner socialdemokrater. Efter det borgerliga maktövertagandet 1976 läckte också s-märkta tjänstemän ut rader av viktiga förslag och budgetar från regeringen i förväg, i försök att få till stånd negativ publicitet och proteststormar.
Under den borgerliga regeringsperioden 1991-94 agerade regeringskansliets tjänstemän mer professionellt. Men samtidigt har det på senare år inrättats en rad statliga myndigheter vars uppdrag är att agera lobbyorgan för en bestämd politisk inriktning.
I det här politiska minfältet ska den oerfarna fyrpartiregeringen försöka visa handlingskraft och skapa hundratusentals jobb, som den utlovade i valrörelsen. Samtidigt som den ska hålla emot alla krav på att genomdriva ännu radikalare reformer, som kommer att höras från marknadsliberala debattörer och lobbyister.
Fredrik Reinfeldts ambition att hålla regeringen kvar i det politiska mittfältet för att kunna vinna även valet 2010 kommer att sättas på hårda prov även om det än så länge mest är segerjublet som hörs.