Mannen, ­myten, ­Bergman

"Början är en katastrof. Bergman betraktar mig med ögonblicklig avsmak som om jag vore något slemmigt på många ben som krälat fram under soffan. Du är förkyld, säger han tonlöst. Jag genmäler att jag är förkyld, att mina döttrar, tre och fem år, är förkylda och att min mor som vårdar dem eftersom jag är tvungen att träffa Ingmar Bergman, är förkyld."

Så inleddes en intervju som stod att läsa i Dramatens magasin Dramat (1994). Den var gjord av en okänd finlandssvensk skribent, Anna Salander, och innehöll ingående beskrivningar av skribentens snuva och stigande feber och var mycket välskriven. Bergman har inget vatten på rummet men erbjuder i stället calvados som han fått i present. Anna Salander är uppkäftig och återkommer tre gånger till frågan: Du är 75 år, när tänker du lägga av? Under tiden får vi veta väldigt mycket om Ingmar Bergman.

Jag kände avund, att vara så respekt­lös och rolig, hur var det möjligt? Några år tidigare hade jag själv blivit kallad till en intervju. Bergman hade något att säga, ville rycka ut för att värna om Svenska filminstitutet vars verksamhet han ansåg hotad.

IB ringde hem till mig för att göra upp om en tid, jag lät lite skrovlig och han förhörde sig om vilken sjukdom jag hade. Jaså, lite hosta bara, men det vore väl bra att vänta tills den var helt borta?

En tid bestämdes ändå. När dagen kom var jag ute i onaturligt god tid, jag kände ju väl till Ingmar Bergmans punktlighetsneuros. På väg ned från fjärde våningen i DN-huset stannade hissen mellan två våningar. Minuterna gick. "Det här får ni fixa nu, jag ska träffa Ingmar Bergman", skrek jag slutligen in i SOS-telefonen.

Jag var på Ingmar Bergmans rum en minut för sent, viskade fram min förklaring med hopsnörd strupe och kände en host­attack tränga fram. Ingmar Bergman erbjöd ett glas whisky. Jag tackade nej. Den beställda intervjun kunde börja. Den blev överdrivet lydig.

Detta hände i slutet av en period då Ingmar Bergman ställde särskilt höga krav på sin omgivning, även publiken. För den som kom för sent var salongen oåterkalleligen stängd. På anslag ombads publiken att inte hosta under föreställningarna. Ryktena om hans bristande tolerans på Dramaten surrade, detta var innan Bergman blev regissören som samlade skådespelarna kring sig och var mysig och fick minsta birollsinnehavare att känna sig hedrad.

Man kunde alltså lätt bli skräckslagen och i blotta nervositeten trampa rakt in i en rad av Bergmans fixeringar. Och den respektlösa intervjun som jag avundats? Den hade han skrivit själv.

Den som skriver mest underhållande om Ingmar är nämligen Ingmar själv. Första gången redan 1946 i en fejkad intervju med sig själv i samband med att han lämnade chefsstolen på Helsingborgs stadsteater som han intagit som 26-åring, den yngsta i Sverige någonsin.

Flera år senare, våren 2004, frågade jag om den uppkäftiga "Anna Salander".

"Det kommer jag inte ihåg, det har jag glömt. Nu måste jag gå", sade Ingmar Bergman och lade på luren.

Han var mannen som byggde sitt eget monument. IB bestämde hur han skulle ses, skrev artiklar och avslöjade nya detaljer i sina mindre smickrande affärer, innan någon annan hann göra det.

Men Bergman ändrar också sin historia, närmar sig samma händelse på olika sätt, beroende på vad som skall sägas. Han utlovar saker som han bryter mot. Minst tre gånger deklarerar han att "detta blir min sista uppsättning".

Det var bara beslutet att lämna filmen som han höll, efter det enorma arbetet med "Fanny och Alexander". Men då fortsatte han å andra sidan med ett besläktat medium, teve.

Han säger att han har dragit sig tillbaka från allt och tackar nej till allt. Men sommaren 2006, två år senare, när regissören Ang Lee kommer till Bergmanfestivalen på Fårö, då är han med hela tiden, lägger sig i föreläsningar och bjuder hem Ang Lee och hans manusförfattare till gården i Dämba.

Hans inflytande är omätligt.

Han skapade bilden av Sverige och svenskarna, ett Max von ­Sydow-folk, ett grubblande inåtvänt folk. På filmfestivaler silas fortfarande varje ny svensk film genom Bergmanfiltret. Generationer av biofreaks och cineaster i andra länder vet precis hur svenskarna är. Generationer av svenskar har kämpat för att slippa ingå i denna tungsinta bild.

Han blev symbolen för den kvävande fadersgestalten som flera generationer svenska filmare slog sina pannor blodiga emot.

Svenskarnas förhållande till Ingmar Bergman var komplicerat och knappast kärleksfullt, men vi lärde oss älska "Fanny och Alexander" oreserverat.

Han var inflytelserik, inte bara genom den konstnärliga kraften, utan också genom mängden och bredden och den långa tiden. Inte bara i film och teater. Han dominerade svensk tevedramatik-produktion under många år. Han tillsatte teaterchefer, han påverkade beslutsfattare. Ibland kanske utan att vilja det.

Han blev många skådespelares biljett ut i världen. Han blev den som varje skådespelare över hela världen ville arbeta med. Han slog ned den kritiker som han ansåg hotade hans skådespelares sinnesro och förbannade honom bortom graven i den självbiografiska "Laterna magica".

Han skrev oförtrutet, om sig själv och sin konst, som den lysande "Laterna magica". Han sparade varenda papperslapp och såg till att Svenska filminstitutet fick alla hans lådor och han säkrade därmed sin konstnärliga kvarlåtenskap för forskning. Han gjorde det möjligt att skapa den påkostade sajten Ingmar Bergman.se. Han såg till att teveserien "3 x Ingmar Bergman" blev gjord av Marie ­Nyreröd på SVT.

Många omkring honom blev ja­sägare och tjänare. Andra sållades bort helt, alla de som kom för sent, men också starka skådespelarprofiler som Ernst-Hugo Järegård. Men många skickliga yrkesmänniskor kunde arbeta med honom utan att känna sin integritet hotad, och talade om honom med värme.

Hans skrajsenhet, hans basker, hans dämoner, hans sörru och hörru, hans stammande blev det mest imiterade av alla, av såväl amatörer och proffs som Robert Gustafsson.

Han skapade sina egna bevingade ord, som: "På alla teatrar där jag arbetat en längre tid, har jag fått ett eget dass. Dessa dass är förmodligen min bestående insats i teaterhistorien." Citatet speglade inte bara hans livslånga besatthet av sin känsliga mage utan också en anspråkslöshet som var svår att ta på allvar.

Med Ingmar Bergman var inget enkelt och rätlinjigt: om filmen gav Ingmar Bergman världsrykte och gjorde honom omåttligt beundrad och stilbildande, så var det i teatern hans hjärta fanns. Filmen kallade han "horeri- och slakteribranschen".

Teatern var för honom "början och slutet och egentligen allting". Men det motsägelsefulla, kanske kan man kalla det ironiskt, är att han blev nydanare inom filmen som han uttalar sig så föraktfullt om, medan det inom teatern inte finns några efterföljare eller lärjungar. Däremot medarbetare och vänner. Han var inte den som skaffade sig elever eller konstnärliga arvingar. Han var inte intresserad av att någon skulle ta upp kampen med honom.

Televisionen var ett nytt medium där teater och film kunde smälta samman. Där blev han ju också en föregångare. Nästan varje yngre filmregissör som gör film i dag om komplicerade relationer berättar att de närstuderat "Scener ur ett äktenskap".

Bergmans sista medium blev telefonen. Med den höll han sin regelbundna lördagskontakt med bäste vännen Erland Josephson och på senare år med sina före detta hustrur. Telefon uttalade han med ett riktigt foon och inte med ett fån. Den som ville komma i kontakt med honom fick en tid som naturligtvis måste hållas exakt. Annars fick man lämna meddelande på en raspande telefonsvarare och hoppas på att bli uppringd.

"Jag har en väldigt neurotisk ­telefonsvarare", sa Bergman och lät lite nöjd. "Den lämnar bara rapsodiska meddelanden, jag vet inte om det är klimatet."

Jag tror att han fortfarande hör oss från Fårö.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut