"Människan inte gjord för att bo i städer"

En aprilnatt i Moçam­bique 1980 satt författaren Lasse Berg på en termitstack i ett naturreservat och genomgick en näst intill religiös upplevelse.

- Jag hörde lejonen på avstånd och var omgiven av gnuer, rakt ovanför såg jag Södra korset. Jag kände starkt att här hör jag hemma, detta är jag. Jag tror att det ligger i människans gener att gilla det här öppna landskapet och det här ljudet och ljusen. Vi är inte gjorda för att finnas inne i stadsdjungel eller stor skog. För mig var det en oerhört stark upplevelse.

Den blev startpunkten för över tjugo år av resor och intervjuer om människans uppkomst och utveckling. Känslan av att ha känt människans rötter den där natten fick honom att intervjua de främsta vetenskapsmännen inom evolutionslära, arkeologi och paleontologi. Men också att leva med bushfolken i Kalahariöknen.

Resultatet blev boken "Gryning över Kalahari - hur människan blev människa", som Lasse Berg just avslutat en föredragsturné omkring.

Nu är han åter hemma i Etiopien. För den där hans livs första resa till södra Afrika 1980 var omvälvande på mer än ett sätt. Han var där för att skriva en rapport om jordbruk åt Sida och göra en radiodokumentär. Till radioprogrammet behövde han den afrikanska nattens ljud, det var därför han övertalade parkvakterna att få övernatta i naturreservatet.

Men under resan träffade han också sin blivande hustru, Ingrid Löfström. Hon var och är biståndsarbetare med Afrika som arbetsfält. På grund av henne har Lasse Berg blivit kvar i Afrika, och bor nu i Etiopien. Men de första tio åren bodde de söderut, i trakten av Kalahariöknen.

Då, när Lasse Berg satt på termitstacken, hade han tillbringat många år med att åka runt i Asien och skriva om krig, förtryck och fattigdom. Hans människosyn var färgad av zoologen och beteendeforskaren Konrad Lorenz, som talade om ­aggression hos människor och djur som en inre drift som spontant laddas upp och kräver utlopp.

Men under besöken hos bushfolken ändrades den synen radikalt.

Lasse Berg började besöka sanfolket, som levde som jägare och samlare i Kalahari, isolerade i ett gigantiskt naturreservat. Forskare tror att de har levt på samma sätt i 120.000-150.000 år.

- Då levde de som människan genetiskt är gjord för att leva. Nu har sanfolket jagats ut ur naturreservatet.

Lasse Berg beskriver sanfolkets liv som ett oerhört jämlikt system, byggt på mycket skämtande och pratande och dagliga promenader på några kilo­meter för att samla ihop föda.

- Många har en bild av det ursprungliga livet som ett hårt liv, en ständig kamp för tillvaron. Och så är det precis tvärtom. Det var ett lättjefullt liv där vi jobbade ett par tre timmar om dagen och hade kul tillsammans resten av tiden. Att ha kul ihop är den viktigaste mekanismen för överlevnad, det var viktigare än att kunna samla rötter eller fälla antiloper. Det svetsade samman gruppen, säger han.

- De har inga ord för hövding. Hela kulturen är inriktad på att man ska lösa de problem som uppstår när någon är duktigare än någon annan. Ta till exempel problemet att vissa är duktigare jägare än andra. Det har man löst genom att konstatera att det är inte jägaren som dödar villebrådet, det är pilen. Därför har jägaren i sitt koger pilar från alla män i gruppen. På det sättet kan man dela jaktlyckan.

Själv är han kluven till systemet. Jantelagen och den sociala kontrollen var å ena sidan stenhård. Å andra sidan hade alla människor en plats i gruppen, den konkurrens mellan individer som han ogillar så i de flesta samhällen i dag fanns inte där.

- Vi lever i hierarkiska strukturer som inte är byggda på samarbete utan på konfrontation. Om 400.000 år har det säkert utvecklats nya människor som inte alls är byggda för samarbete, hårda psykopater som klarar sig bra i hierarkier. Men jag är glad att jag slipper leva då.

Det är lätt att tänka sig Lasse Berg hos sanfolket. Han beskriver vänliga människor som ständigt pratar och skämtar, det är en ganska bra beskrivning av honom själv.

Efter många långa besök i Kalahari blev han mer och mer nyfiken på vad människorna i de omkring 30 personer stora grupperna pratade med varandra om. Uttömde de inte alla skämt när de hela livet umgicks med samma människor?

Han bad att få filma ett samtal som två urgamla gummor och ett medelålders par förde en dag i den 45-gradiga skuggan. Sedan bad han en amerikansk antropolog att översätta konversationen. Samtalet var späckat av roliga historier och sexskämt. Vid ett tillfälle bröt alla samman av fnitter. Det var när den ena lilla ökentorra tanten vände sig till sin jämnåriga väninna och frågade vilken den bästa ställningen var. "Det är när man har honom bakom sig och står i hyddans öppning och tittar efter sin man."

Lasse Berg anser att solidaritet och sammanhållning inom gruppen är en viktig förklaring till vår arts framgång. Han berättar om ett 1,6 miljoner år gammalt fossil av en Homo erectuskvinna. Hon hade haft en sjukdom i benen som gjort att hon inte kunnat gå, men hade ändå överlevt i många år med hjälp av sin grupp.

Strax efter sekelskiftet förde Lasse Bergs hustrus arbete dem till Rwanda. Där bodde de några år, mitt i efterdyningarna till ett av de värsta folkmorden i modern tid.

- För mig blev det lackmustestet på den här enorma viljan att få tillhöra gruppen. Jag fick höra hur hutu­mödrar som var gifta med tutsier, vilkas barn definierades som tutsier, hade tagit livet av sina ungar efter att ha fått order om det. Viljan att tillhöra gruppen var till och med starkare än modersinstinkten. Det visar att det absolut värsta vi kan göra en människa är att ställa henne utanför, att isolera henne.

Lasse Berg tror att krig var ovanliga innan människorna blev jordbrukare och började lägga upp förråd och bygga hierarkier.

- Det finns inga fossila fynd av mänskliga ben eller skallar äldre än tjugo tusen år som visar på våld. Våldet är en oerhörd påfrestning för en liten samlargrupp som ska leva tillsammans hela livet. Den bygger på att man tar hand om varandra, annars går gruppen under. Och det är en oerhörd börda att ta hand om en person som fått knäskålen krossad under krigföring.

Lasse Berg är före detta yrkesmilitär. Han skulle bli flygmeteorolog och lärde sig flyga på F 11 i Nyköping. Så en dag fick han höra Gunnar Myrdal på radio säga att den unge man som inte har gjort någonting av sitt liv innan han fyllt 25 år kan glömma resten. Det är bara så länge som man är kreativ.

Lasse Berg var 21 år och sade upp sig nästa dag.

- Det var så urtradigt att sitta och åka Lansen över Östersjön. Bli inte stridsflygare, bli hellre busschaufför, då får man träffa folk i alla fall!

När jag frågar om hans uppväxt säger han att det är lustigt att jag frågar om det. Han har nämligen alltid ansett att han haft en fullständigt normal och lycklig uppväxt, men så för ett par månader sedan var han på en jubileumsfest för dem som gick ut folkskolan i Båstad 1956. En av hans gamla klasskamrater kom fram och frågade: "Tycker du att du är påverkad av din speciella bakgrund?"

Lasse Berg blev förvånad men började så rekapitulera sin uppväxt för sig själv. Han växte upp på ett behandlingshem för polioskadade och kvicksilverförgiftade med sin färgstarka mamma och sin poliosjuka storasyster.

- Men det var helt normalt för mig, konstaterar han.

Han har inte träffat sin far sedan han var spädbarn. Ibland försökte hans mors yngre pojkvänner hjälpa till med Lasses uppfostran, det var så han fick sitt första gevär när han var sju år och lärde sig tjuvjaga.

Din pappa då? Saknade du inte honom?
- För mig har det alltid framstått som själva orsaken till att jag hade en lycklig barndom, att jag inte hade någon farsa som bestämde över mig, utan att jag kunde bestämma själv.

Hur har det präglat dig?
- Sedan 1964 har jag inte fått en månadslön. Och jag har aldrig varit med i något parti eller organisation annan än Sveriges ornitologiska förening. Jag är besatt av att bestämma över mig själv.

Funderar du på dina gener, vad du fått från din far?
- Jag har inget intresse av det. Jag vet precis vem jag är oavsett vad det nu beror på.

- Men numera kan man ju ta en tops och köra runt i munhålan och skicka till National Geographic. Då får man veta vilka förfäder man har och hur de har vandrat genom världen de senaste 60.000 åren. Det skulle jag vara väldigt intresserad av.