ETT STYCKE IN I ANDRA avdelningen av Dramatens "Maria Stuart" upphör tiden att gälla kring Lena Endres drottninglika Elisabet. Ensemblen sjunker in i bakgrunden medan Endre träder fram ur den och läser de vackra raderna som i Britt G Hallqvists översättning av Schillers drama börjar med "Vad är en mänska? Vad är jordisk lycka!".
Elisabet har just mottagit brevet från Maria, det som får henne att reflektera inte bara över maktkampen mellan dem utan också över det gåtfulla i deras blotta existens: "Det skär mig i hjärtat när jag betänker att jordisk lycka byggs på lösan sand, och att en mänskas fruktansvärda villkor stryker så tätt förbi mitt eget hjärta".
Den andäktiga lilla scenen fungerar som en ingång till Bergmans läsning av "Maria Stuart", en drömlik passage i en svit av knivskarpa bilder som börjar med en lycklig Elisabet i kretsen av sina anhängare, uppvaktad av det franska sändebudet på friarstråt, och som slutar med hennes fullständiga övergivenhet minuterna efter Marias död på schavotten; segerns ögonblick är också förlustens, och det är lika mycket en bild av livets villkor som av politikens.
Friedrich von Schiller tillhör inte de dramatiker man omedelbart förknippar med Ingmar Bergman. Hans domän är den som Bergman i normala fall flyr: idédikten.
Men pjäsen som bär den skotska drottningens namn utgör i någon mån ett undantag. Den hade premiär hos Goethe i Weimar för exakt två hundra år sedan.
Schillers revolutionära patos hade vid denna sena timme fått sig några kraftiga repor som dämpat hans idealism, och i "Maria Stuart" finns det inte någon överlevande som inte har anledning att slicka sina sår; här spelar alla dubbelt eller faller på eget grepp.
Valet mellan att - som Mortimer - rikta kniven mot egen strupe eller att - som Leicester - ta till harvärjan har fortfarande en viss moralisk innebörd och utgör en minimal strimma av ljus i en mörk tid.
En paradox. Desillusion, mörker, uppvaknande. Ungefär som hos Sartre, den 1900-talsdramatiker vid sidan av Brecht som står under tydlig påverkan av Schillers idéer. Mortimers ord när han ertappas som Marias bundsförvant kunde lika gärna vara Orestes i Sartres "Flugorna", på samma gång trotsiga och tragiska: - Jag kan ge fan i dig, för jag är fri! Ja, fri intill mitt sista ögonblick!
Jag tvivlar inte på att Bergman även har andra motiv för att sätta upp Schillers tragedi, mer personliga, märkbara redan i spelöppningen, som så ofta i Bergmans fall en prolog och en fingervisning om vad som ska följa.
De båda drottningarna - Lena Endres Elisabet och Pernilla Augusts Maria - gör entré sida vid sida i spetsen för sina uppvaktningar, engelsmännen i röda kostymer, fransmännen i gröna. Ett stiliserat mönster som snart ska rivas sönder av rivalitet och hat. Men det är också två kvinnotyper som gör entré. Två rollfack i Bergmans egen mytologi. Hans figurer, framför allt hans kvinnor, kommer nästan alltid i par.
Pjäsens Elisabet och Maria träffas en enda gång, nämligen under det möte som Leicester lyckas iscensätta och som på Dramaten slutar med att Pernilla Augusts barfotadrottning sliter ridpiskan ur Lena Endres hand.
Ändå slutar handgemänget med att Maria för första gången på länge känner sig fri. Som en skolflicka på grönbete, med de nakna benen viftande i luften, rullar Pernilla August runt på golvet - så lycklig som man bara kan känna sig när man vet att man på samma gång har vunnit och förlorat.
Kontrasten mellan dem är i alla bemärkelser slående. Marias gråa dräkt mot Elisabets kyliga elegans. Den enas innerliga tonfall mot den andras slipade formuleringskonst och neurotiska makt att förstöra för sig själv och andra.
Lena Endre stöter omkull Mikael Persbrandts Leicester och våldtar honom inför öppen ridå, ivrigt diskuterande mitt under orgasmen (det är sånt som kallas simultankapacitet).
Den idén skulle Pernilla Augusts Maria aldrig få, hennes förvandling är ett försoningsdrama som slutar med att hon inför Erland Josephsons luttrade Melvil bekänner sina synder (hon har bland annat dödat sin man) och likt en Indras dotter tar farväl av livet.
Elisabets övergivna gestalt fångas i en svindlande vacker bild av åtrå och längtan, där hon trycker sina händer mot skötet - därefter den lakoniska slutrepliken: "Ers majestät, lord Leicester ber om ursäkt. Han är på väg till Frankrike".
Vackrare kan det knappast göras, men det övergripande dramat ställer i någon mån resten av pjäsen i en förlägen och utsatt position.
Mest överraskande är det i Mikael Persbrandts fall, inte därför att han skulle vara "dålig" - han har sin auktoritet - utan därför att hans Leicester saknar den farlighet som brukar vara rollens bidrag till Elisabets dilemma. Hans lätt knoddiga uppsyn med ondulerad skolpojksfrisyr, tuggande hamsterkinder och fånig tangorabatt skulle kunna vara regissörens försök att tämja en krutdurk, Persbrandts normala skådespelarmask. Frågan är varför.
Även de övriga hovmännen - Börje Ahlstedts Burleigh, Stefan Larssons Mortimer, Per Myrbergs Lord Talbot, Carl-Magnus Dellows Davison, Ingvar Kjellsons Lord Paulet - verkar hämmade i den extremt tuktade miljön.
Bildmakaren Bergman lyckas nästan dölja att "Maria Stuart" inte är en särskilt bra pjäs.
Åskan mullrar och skakar jorden.
Makten reser två lutande tornväggar över ett schakt av mörker på vars botten det tragiska dramat utspelar sig. Fonden färgas röd och i nästa ögonblick svart.
Ändå förblir Schiller tvärs i genom detta metafysiska skådespel en förnuftets man, det svirrar aldrig till som hos Shakespeare och Moli re, scenerna hugger inte tag i varandra, det liknar mer maffiafilmens intriger med bossar som spelar falskt och hantlangare som byter sida. Bergmans kvinnodrama framstår som en pjäs i pjäsen. Det vill man inte vara utan. Resten hör inte riktigt dit.