Så vaknade den till liv igen, debatten om lekmän i domstolarna. Principiellt borde saken vara avgjord. I ett samhälle som värnar om rättsstatliga principer hör nämndemännen, som de fungerar i dag, inte hemma.
Det är något i botten rättsstatsvidrigt med domare som är politiskt utsedda, vars inflytande över lag sker i smyg och vars främsta kvalifikation är att de är juridiskt inkompetenta.
Mot detta hörs invändningar. De flesta spricker när man skrapar på ytan. Det vanligaste argumentet för nämndemännen är dock det som jag har allra svårast för. Nämligen att nämndemannadomarna bör bibehållas eftersom systemet ”i det stora hela fungerar”. Argumentet återspeglar en osund syn på rättskipningen.
Med det menar jag inte att argumentet är omöjligt att utvärdera, vilket det i och för sig är. Vi kan aldrig få veta hur nämndemännen påverkar rättskipningen på ett mer övergripande plan.
Men det är inte detta som är det osunda utan det bakomliggande antagandet: Om bara domstolarna kommer till ett visst resultat spelar vägen dit ingen roll. Det enda som är relevant är resultatet.
Denna instrumentella syn är vanlig. Och den framstår kanske som självklart rimlig.
Nog måste väl det viktigaste vara att det blir korrekt? Jo, ett korrekt resultat är förstås det viktigaste. Men ”resultatet” är inte det samma som domslutet. I bedömningen av vad som är korrekt krävs en bedömning av processen fram till resultatet. Vägen är en del av målet.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss jämföra vår värld med en alternativ värld. En värld exakt likadan som vår riktiga värld, med några undantag.
I den alternativa världen finns ingen maktdelning. Presidenten, vi kan kalla honom Bizarro, sitter på all makt. Vidare har all rättskipning automatiserats. Det finns domstolar, men inga domare. Det finns i stället datorer. Domslut meddelas av en lugnande datorröst direkt efter rättegången.
I övrigt är allt likadant som i vår värld. Alla gärningar bedöms på samma sätt i vår värld som i Bizarros värld. Vilken värld är bäst? Det finns två förhållningssätt.
En instrumentalist anser inte att det finns något sämre med rättskipningen i den alternativa världen. Resultatet blir ju densamma.
Den principiella invänder: Bizarros värld är ingen rättsstat. En rättsstat har principer för hur rättskipningen ska fungera och värderingen av ett en rättsstat beror på hur ett resultat nåtts, inte bara resultatet.
I denna uppdelning försvarar jag den principiella inställningen. Rättskipning handlar inte bara om resultat utan om principerna som styr vägen fram till resultatet.
Hyser man denna uppfattning är det instrumentella argumentet för nämndemännen ovidkommande. Värderingen av den dömande verksamheten kan inte frikopplas från verksamhetens former. Principiellt är saken given.
De politiskt tillsatta nämndemännen hör till Bizarros värld.