”Hovrätten (konstaterar) att Y uppsåtligen berövat K livet på det sätt som åklagaren påstått. Gärningen ska bedömas som mord. Vad gäller våldtäktsdelen av åtalet ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att det inte är visat mer än att Y gjort sig skyldig till försök till våldtäkt, vilket brott dock bör ses som ett led i det uppsåtliga dödandet och därför konsumeras av mordet.”
Citatet kommer från en hovrättsdom i ett omtalat – och alldeles vidrigt – mordfall från 2010. Läser man ord som dessa fastnar ögonen vid brotten. Man läser ”mord” och ”våldtäkt”. Men det gör det lätt att missa något viktigt.
Ta ett djupt andetag och läs den sista meningen i citatet igen. Förutom mordet har gärningsmannen också försökt våldta offret, säger hovrätten. Men det brottet är ”konsumerat”.
Konsumerat? Det är nog inte så känt vad ”konsumerat” betyder i denna kontext.
Att ett brott är konsumerat innebär att det betraktas som en del av ett större brott. Om jag rånar någon under knivhot döms jag inte för olaga hot, utan enbart för rån. Hotet ingår i rånet. Hotet konsumeras, det bakas in i ansvaret för det allvarligare brottet. Konsumerade brott är därmed brott som inte medför något självständigt ansvar.
Sådana här saker ger sällan rubriker. Det kan framstå som tekniskt. Men bakom det tekniska språkbruket döljer sig här en viktig principfråga: När bör rättsordningen bortse från ett konstaterat brott?
Det finns åtskilliga möjligheter för en brottsling att undgå ansvar. Det vanligaste är förstås att rättsväsendet aldrig kommer åt brottslingen. Men det finns också regler som har som syfte att tillåta brottslingar att undgå ansvar – även när rättsväsendet kommit åt brottslingen och även när hon gjort sig skyldig till en straffbar gärning.
Åklagaren kan meddela åtalsunderlåtelse, vilket innebär att åtal inte väcks trots att brott konstaterats. Och ansvar kan undgås med stöd av konsumtionsreglerna. Men det finns ett problem med dessa möjligheter till ansvarsfrihet. De är förenade med godtycklighet.
I fallet med den konsumerade våldtäkten, till exempel, tycks hovrätten ha ”överkonsumerat”. Gärningsmannen hade inte försökt våldta offret till döds. När han undgick ansvar för våldtäktsförsök så innebär det att ett konstaterat brott som borde ha föranlett ansvar blev ansvarsfritt.
I den serie av okända rättssäkerhetsproblem som jag försökt beskriva i ett antal krönikor i DN har strålkastaren varit riktad mot rättighetsproblem av olika slag. Men i vidare bemärkelse finns det ett rättssäkerhetsproblem även i till synes tekniska frågor om åtalsunderlåtelse och konsumtion. Under dessa etiketter gömmer sig nämligen fall där rättsväsendet ger en brottsling frikort, ibland oberättigade frikort.
”Du har begått brott, men du slipper ansvar.” Det är frikort som rättsordningen bör hantera med varsamhet.