Björn hörde av sig. Han var undrande. Han hade blivit kontaktad av rättsväsendet. Björn var dock inte bekymrad för sin egen del. Han var orolig för hur rättvisan mådde.

För fem år sedan hade Björns jacka stulits när han var på krogen. I jackfickan låg en kamera. Björn polisanmälde. Ersättning för kameran betalades ut av försäkringsbolaget. Kontakten med försäkringsbolaget är ofta den sista officiella påminnelsen som offer för brott som stöld upplever. Men Björn hörde till minoriteten.

Två år efter stölden ringde rättvisan upp. Kameran hade återfunnits vid en husrannsakan. Telefonrösten undrade om Björn hade några anspråk. Han visste inte hur han skulle förhålla sig till detta. Försäkringen hade ju redan betalat. Han sade nej och förpassade upplevelsen till de hörn av hjärnan där man komposterar gamla historier. Men så hörde rättvisan av sig en gång till. För bara några veckor sedan.

I ett beslut fick Björn reda på att åtal var väckt med anledning av den stulna kameran. Och det var här Björn blev brydd. Stölden låg nu mer än fem år tillbaka i tiden och det var mer än tre år sedan han senast talat med myndigheterna om brottet. Tänk om han blev kallad till rättegången? Han mindes inga detaljer alls om brottet!

Alla har rätt till en rättvis rättegång. Det gäller för den misstänkta och det gäller för brottsoffret. I kravet på rättvis rättegång ligger ett krav på skyndsamhet. ”Justice delayed is justice denied”, säger man. Jurister får lära sig första veckan på juristutbildningen att det viktiga inte är att ha rätt, utan att få rätt. En rättvisa som tar många år att komma till skott är inte mycket att hålla i handen.

Skyndsamhetskravet gäller inte bara för domstolen utan förpliktar rättsväsendet i sin helhet. En rätt som ligger och samlar damm på en hylla är lika lite värd vare sig hyllan är uppsatt hos polisen, åklagaren eller domstolen. Har man riktig otur medför saktmodigheten till och med att juridiken ”vänder blad”, att preskription inträder.

Det ligger även i rättsväsendets intresse av att fungera efektivt att inte låta akterna torka i arkivskåp. Information är en färskvara. Minnen multnar för varje minut. Och med minuterna urholkas informationens juridiska värde.

Den svenska rättvisa har haft stora svårigheter med sin saktmodighet. Det har varit så svårt att Högsta domstolen i en epokgörande dom 2005 fann att ett alltför senfärdigt rättsväsende kränker de inblandades mänskliga rättigheter så till den grad att det gav upphov till civilrättsligt ansvar för staten.

Försenad rättvisa är förnekad rättvisa. Och en förnekad rättvisa kan medföra ansvar för staten. Men det är inte ansvaret utan omsorgen som är det viktiga i ett fall som Björns. Omsorgen om rättsväsendets hälsa.

Hur mår egentligen rättvisan om en stulen kamera ligger tre år på hyllan innan domstolen kan höra de inblandade? Tre år av multnande minnen.