Summum ius, summa injuria. Jurister älskar att citera latin. Eller, nej, det är en myt. Moderna jurister älskar inte att citera latin, men den här typen av latinska sentenser har en särskild plats i deras vokabulär.
Orden tillskrivs Cicero och ges skiftande översättningar. ”Högsta rätt är högsta orätt”, är den vanligaste. Det fullständigt rätta blir orättvist. Men andra tolkningar har framförts. ”Med mer juridik kommer större orättvisor.” Eller: ”Ju fler jurister, desto mer orättvisa.”
Jag tror förstås inte på det där. Skräckhistorierna om juridifiering har lika taskig träffsäkerhet som påståendet att ”färre juridiska regler är bättre än fler”. (Det senare är naturligtvis orimligt – rättsreglers legitimitet ligger i deras innehåll, inte i deras antal.)
Det betyder inte att kritiken mot ”för mycket juridik” ibland kan slå rätt. I ett flertal krönikor har jag försökt beskriva okända rättssystemfel i svensk rätt. Jag har beskrivit hur människor kan dömas för brott som inte bevisats. Jag har beskrivit strukturella ojämlikheter i processen. Jag har beskrivit hur dömandets principer får stryka på foten för en överdriven instrumentalism.
Rättsstaten behöver en make-over. Det finns ett behov av att utvärdera de organ som inrättats för att granska rättssäkerheten. Problemet är inte att vi saknar institutioner som granskar rättssäkerheten. Problemet är snarast det motsatta. Vi har för många jurister som har fått i uppgift att ingripa vid brister i rättsväsendet. JO, JK, RÅ, Riksrevisionen, till exempel. Plus rättsväsendets ”vanliga” spelare: polisen, åklagarna och domstolarna (om någon dras inför rätta).
En rättsordning mår bra av checks-and-balances, av institutioner som bevakar varandra. Men för många institutioner, med diffusa mandat och överlappande funktioner, främjar inte rättsstatens välbefinnande. Jag tror att det finns ett stort behov av en övergripande inventering av rättsstatens granskande organs uppgifter och arbetsfördelningen dem emellan. Vem gör vad – och hur väl fungerar det? Vem borde göra vad? Och vem tar det övergripande ansvaret? Som det är i dag har ingen ett sådant ansvar. Det kanske vi borde ha. Spontant ligger justitiekanslern närmast till hands. Enbart JK har i uppgift att på egen hand bevaka rättssäkerheten. Men uppgiften är otydligt formulerad. Dessutom störs intrycket av JK som rättssäkerhetens väktare när myndigheten också har i uppgift att agera statens ombud när någon låtit stämma staten för påstådda övergrepp eller kränkningar i rättsväsendet.
Oavsett vem som ska göra vad behövs ett samlat grepp. Förtroendet för rättsstaten har naggats i kanten, delvis orättvist, av fall som styckmordsmålet och Thomas Quick-domarna. Ibland ges intrycket att rättsväsendet sluter sig samman, gör sig immunt mot kritik och rullar ansvarsfrågor mellan olika myndigheter. När sådana bilder sätter sig är rättsstaten farligt ute.