Iris Johansson föddes år 1946 och bodde på en gård i Västergötland tillsammans med sina föräldrar, två bröder och många andra. Till gården var alla välkomna som inte hade någon annanstans att ta vägen, och så hade det varit i ett par generationer. Dörrarna var öppna och det var högt i tak. Det var en storfamilj som i stor utsträckning idkade självhushåll.
Iris far tvivlade aldrig på sin dotter. Han hade känt utvecklingsstörda och visste att dottern varken var utvecklingsstörd eller dum - han såg ju hur hon glimtvis visade att hon hade fattat precis. Han tänkte att om inte Iris tog kontakt med familjen, så måste den försöka få kontakt med henne.
I dag ser Iris Johansson sin far som en nyckelperson; utan honom hade hon aldrig kommit dit hon är nu. Han arbetade med henne, tålmodigt och länge, och slutligen valde hon att komma ut ur sitt skal.
Iris Johansson var autistisk under sina första år men lever i dag ett "normalt" liv. Om sin barndom och om vägen ut ur autismen skriver hon i "En annorlunda barndom". I boken beskriver hon de världar hon levde i som liten: "den riktiga världen" eller "ute" som hon kallar den egna, slutna värld där hon tillbringade sin mesta tid; och "den vanliga världen" som hon kallar den värld vi andra lever i. Tillvaron i "den riktiga världen" kändes trygg och det dröjde innan hon såg skäl att lämna den. Hon kom ut ur den stundtals, men förstod aldrig att det var hon, inte de, som var annorlunda.
I "den vanliga världen" uppfattades flickans beteende som konstigt. Hon skrattade åt den som blev arg och åt den som var ledsen. Hon kunde provocera folk att bli just det, "jag roade mig med att ställa till det", som hon säger.
Men hennes pappa såg och förstod, i alla fall på något plan. Han lockade henne till kontakt, men hotade aldrig och krävde aldrig något i gengäld. I efterhand ser Iris Johansson även en annan närhet som grundläggande: som spädbarn blev hon buren på ryggen av sin far när han jobbade i ladugården, hud mot hud för att kläder irriterade i den heta sommaren. Den kroppskontakten var avgörande.
Fast det var en särskild händelse som på allvar väckte hennes nyfikenhet på "den vanliga världen". Hon var då i tolvårsåldern.
- Jag såg en människa prata med en annan, som tänkte efter, reagerade och svarade. Jag såg att de begrep något som för mig var ologiskt, och jag förstod att det fanns något som var mänskligt. Min pappa hade ju jobbat med det här, två tre timmar om dagen, men för mig var det ändå en aha-upplevelse. Allt annat blev plötsligt sekundärt, och den vanliga verkligheten blev intressant på ett helt nytt sätt.
Förändringen utåt gick inte lika fort och det tog flera år för monologer att bli dialoger - år av ren konversationsövning. Tala, vänta, lyssna, svara.
Nästa, viktiga steg inför att välja bort "den riktiga världen" kom när hon började undra varför människor slösar kraft på att vara ovänner - de ska ju alla dö och borde ha bättre saker för sig. Iris Johansson såg det som ett uppdrag att försöka övertyga människor om att hålla sams. Det blev ett skäl att komma in, och lämna "ute".
Under en lång stund talar vi om känslor och om det glapp Iris Johansson har haft mellan ett skarpt intellekt och ett kommunikativt känsloliv - det glapp som fadern lade märke till och som har kostat mycken möda och många år att tråckla ihop.
Som flicka hade Iris Johansson inte vad vi skulle kalla ett normalt känsloliv, och det hon har nu har hon lärt sig, säger hon. Än i dag fungerar hennes känslor på ett närmast intellektuellt sätt. Hon kan plocka fram dem på uppmaning, och om någon på ett stökigt ungdomshem säger "Iris, du behöver bli lite förbannad här" kan hon ackumulera ett helt utbrott - men det händer inte av sig självt och känsloregistret är begränsat.
- Det är inte så att jag inte känner. Jag har känslor, men jag har ingen kontakt med dem och kan inte förstå världen genom dem. Ni, säger hon och ser på mig, ni har ett känslospektrum som fyller er och ger impulser som är guld värda. Det har jag förstått. Visst, det kan vara belastande för er ibland och skönt för mig, men oftast är det berikande för er och väldigt tomt för mig.
Känslorna har hon lärt sig på bio. Där har hon suttit längst fram i salongen och levt sig in i kärlek, hat, skräck och förtvivlan.
- Men jag vet fortfarande inte vad det är att vara kränkt, jag har aldrig fattat det. Och ledsen
Hon lägger huvudet på sned och funderar kort innan hon fortsätter:
- Om någon rycker undan något jag har framför mig kan jag ju känna att något försvann, men inte mer. Fast jag vet vad det är att vara ledsen och gråta - jag har varit nära dem som gör det. Då finns det i atmosfären.
Hon återkommer ofta till det som finns i "atmosfären": i luften som omger en människa kan hon se och förnimma en människas känslor, ibland sådant som personen själv inte är medveten om.
- För mig är det mer skruvat att man kan sända en bild över hela jorden via satellit. Det är mer naturligt att det finns vågor i atmosfären som man kan uppfatta, ungefär som man kan vara musikalisk. Och jag har nog överutvecklat den sidan, i brist på annat.
Här finns också förklaringen till vad som hände när hon var barn och någon var arg:
- Det blev så fint i atmosfären, som fyrverkeri. Inte färger, men ändå som ett regnbågsljus i vågrörelser. Och om någon skadade sig blev det som stjärnor, som tomtebloss, jag tyckte att det var fantastiskt. Om de blev arga på mig för att jag skrattade så blev det ännu mer färger. Jag fattade inte att det var något negativt med allt detta.
Hon skulle nog fortfarande kunna se färgerna, säger hon, men hon försöker inte och säger att "det är lugnt i atmosfären".
Sakta gjorde sig Iris Johansson hemmastadd i vår vanliga värld, och som vuxen har hon skaffat sig en lång universitetsutbildning i bland annat psykologi och religionsfilosofi.
I dag arbetar hon heltid som handledare för personalgrupper på specialskolor, daghem och hem för människor med fysiska eller psykiska funktionshinder. Vårdtagarna träffar hon bara undantagsvis, men hon säger att de brukar märka att hon vet något som de också vet, och personalen kan säga att en patient blir märkligt lugn när Iris Johansson är där: "Du får inte se hur det egentligen är."
Hennes vuxna dotter har nyligen återvänt till Sverige efter många år i Kanada, och bor nu granne med sin mor. De umgås och lär känna varandra igen: Iris ser sin dotter som vuxen, hon ser sin mor som betydligt mer välfungerande än under hennes barndom.
- Jag har fullt upp, och skriver noga in mina uppdrag i kalendern. Att ha full koll är frihet för mig. När jag vaknar programmerar jag dels hela dagen, "okej, i dag ska jag till Stockholm", dels den kommande timmen i detalj: duscha, packa Jag gör listor på allt, och alltid dubbla listor ifall något skulle spricka. Dem kan jag plocka fram om jag behöver. När jag var yngre och bara hade en lista blev det kaos och utbrott om den inte fungerade. Det händer fortfarande att alla listor spricker, och jag kan få "knäpptankar" med tvångstankar och stereotypt beteende, men jag kan fortfarande orientera mig. Och jag saknar inte "den riktiga världen".
Det är ovanligt att man hör talas om autistiska personer som blir "vanliga". Hur kommer det sig att du kunde det?
Iris Johansson låter bestämd när hon svarar:
- Jag har inget tilläggshandikapp, glöm inte det. Jag har inte blivit utsatt för fostran med belöningar, bestraffningar eller villkor. Jag har varit skyddad av min far som sa "stopp, ni får ta fajten med mig i stället". Men det var det ingen som tordes, säger hon och spricker upp i ett leende.