Då kunde det hända saker som att storkapitalisten Marcus Wallenberg oannonserad dök upp i Metalls korridorer på Torsgatan för att tala med Bert Lundin om den kraschade fusionen mellan Volvo och Saab-Scania. Medan han ändå var där passade de på att lösa upp knutarna i den pågående avtalsrörelsen.
Tiden i hetluften är för länge sedan över för Bert Lundin. Han ångrar inte att han tackade nej till att bli LO-ordförande och statsråd: "Jag var och är i hjärtat en metallare." Som pensionär har han ägnat sig åt att bygga upp den mekaniska verkstaden på Skansen, och det är där vi träffas för att tala om hans bok, "Ett liv i Metall".
Fackliga ledare skriver sällan böcker. Det är väl något med att man inte ska förhäva sig. Individen är inte viktig, det är kollektivet som räknas. Projektet med att få den blyge Bert Lundin att publicera sina minnen fick kamoufleras som ett bidrag till Metalls historia, men det satt hårt åt ändå, berättar journalisten Rolf Jansson, som är medförfattare.
Nu står Bert Lundin bland Skansenverkstadens svarvar och borrar och talar om lukten i en verkstad, som är så speciell. Miljön liknar den i Skandiaverken i Lysekil, där han började sin yrkesbana som 13-åring år 1934. Där stod det spottkoppar på golvet och de unga fick inte säga du till de äldre arbetskamraterna. Ingen hade ännu skådat en kvinna i blåställ - eller en tidsstudieman.
Skillnaden mellan gjutjärnsspån (korta och spröda) och smidesstålsspån (långa, krulliga och sega) brukar inte bli föremål för litterära betraktelser, men i Bert Lundins minnen kommer det helt naturligt, liksom formuleringen om "tackjärnssvarvens dova och skorrande mollton". Hans bok är en hyllning till metallarbetarens yrke.
Bert Lundin växte upp i en arbetarfamilj i Lysekil. Fadern var supportsvarvare på Skandiaverken och modern hemmafru. Under dåliga tider drygades kosten ut med fisk från havet, och Bert Lundin kan inte minnas att de led någon nöd. Att han fick barnförlamning nämner han i en bisats. Lungsoten klarade han sig ifrån. En tredje av den tidens farsoter, nazismen, bekämpade han i SSU.
Hans äldre bror fick studera, "han var ju äldst", och den yngre också, "det hade blivit bättre tider då". Men mellanpojken Bert fick kompensera sin brist på skolgång med Hermodsbrev och förbundets fackliga kurser. Det är inget han beklagar. Som han skriver: Gunnar Sträng slog ju landets nationalekonomer på fingrarna med de kunskaper han tillägnat sig som förtroendeman i Lantarbetarförbundet.
Bert Lundin arbetade på Skandiaverken i 18 år innan han på dåvarande Metallordföranden Arne Geijers order tog nattåget upp till Stockholm 1952 för att bli verkstadsombudsman. En uppgift som tidigt kom att stå högt på dagordningen var demokratiseringen av arbetslivet. Var det inte underligt att metallarbetarna, som ute i samhället var fullvärdiga medborgare som satt med och styrde i kommuner och landsting, inte hade något att säga till om i den miljö som de bäst kände till, den egna arbetsplatsen?
Det blev flera årtionden av hårda duster med arbetsgivarna. Den förhatliga paragraf 32 (som handlade om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt anställa och avskeda arbetare) urholkades och ett batteri av lagar - bland dem medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd - flyttade fram de anställdas positioner.
Fackföreningsrörelsen kritiseras nu för att ha gjort fel som slog in på lagstiftningens väg under 1970-talet i stället för att fortsätta göra upp om kollektivavtalslösningar. Men Bert Lundin menar att det var nödvändigt. Arbetsgivarna vägrade ge ifrån sig ens ett uns av makten - medan Olof Palme och s-regeringen sträckte ut en hjälpande hand till fackföreningsrörelsen.
Den borgerliga valsegern 1976 drog en kappa av mörker över drömmarna om arbetslivets förnyelse, berättar Bert Lundin. Den värsta strid han upplevt kom fyra år senare med storkonflikten 1980. Det var då arbetsgivarchefen Curt Nicolin gjorde "en investering i framtiden" genom att lockouta hundratusentals arbetare.
- Den investeringen slog snett, för den gjorde oss starkare än någonsin, säger Bert Lundin.
Han ägnar ett helt kapitel åt löntagarfonderna, som få vill förknippas med i dag. Även de tog form i en motion från Metall, författad av utredningschefen Allan Larsson. Men idéerna fanns redan tidigare, och det fanns viss förståelse på arbetsgivarsidan (hos Hans Werthén och Tore Browaldh) liksom i centern och folkpartiet.
Det problem som löntagarfonder skulle lösa var dubbelt: man skulle se till att industrin fick tillgång till investeringskapital samtidigt som löntagarna fick del av kapitaltillväxten.
- Det blev ju inte så mycket av det till slut, konstaterar Bert Lundin, som tycker att det är gåtfullt att frågan så dramatiskt kunde dela nationen.
Andra har beskrivit det som att facket drabbades av maktberusning och föste den socialdemokratiska regeringen framför sig mot avgrunden. Arbetsgivarna mobiliserade, och de borgerliga svetsades samman. Men Rudolf Meidners förslag 1975 omfamnades och gillades av löntagarna, vad nutida debattörer än påstår, skriver Bert Lundin.
Gick ni för långt i kampen för löntagarfonderna?
- Det är möjligt. Men inte tycker jag det.
DN:s förre chefredaktör Svante Nycander har beskrivit Bert Lundin som "rörelsens onda genius" i löntagarfondsfrågan.
- Det tyckte jag inte om. Jag blev förbannad.
Men inflytande hade Metalls ordförande, det är ostridigt. Ändå var han aldrig lockad av politiken.
- Jag var facklig från hjärteroten. Det fackliga, det är det fina och rena spelet. Politiken kan andra ta hand om. Men vi hjälpte till att rikta politikernas intresse åt rätt håll!
Det fackliga rymde också sina pikanterier: Till exempel när det skulle väljas LO-ledare efter Gunnar Nilsson. Metall lanserade tre kandidater: Bert Lundins egen påläggskalv Stig Malm, riksdagsmannen Sivert Andersson, som också hade Metallbakgrund, och ombudsmannen Leif "Blomman" Blomberg.
Enligt Bert Lundin blev det Stig Malm för att Blomman snusade och Sivert Andersson var för slarvigt klädd. LO:s ordförande måste kunna föra sig!
I dagens samhälle är det fackliga inflytandet på reträtt. Metall har tappat 100.000 medlemmar och heter IF Metall efter samgåendet med Industrifacket.
Var ska det sluta? Bert Lundin vill inte sia om framtiden, men han påminner om att fackföreningsrörelsen har klarat sig igenom perioder av stora svårigheter förr.
Hur tänker du dig dina läsare?
- Det är de som är intresserade av fackföreningsrörelsen och vill veta vad som hände och hur det gick till. Då får de se att aktivitet lönar sig, summerar Bert Lundin.
Han har ett fackligt uppdrag kvar, som studieorganisatör i den livaktiga verkstadsklubben som hör till den mekaniska verkstaden på Skansen. Avtalsrörelsen följer han inte i varje febrig vändning, men han konstaterar att frågorna är desamma nu som på hans tid: lägstalönerna, kvinnopotterna.
Nästa helg är han bjuden till socialdemokraternas partikongress.
Hur tror du det går för Mona Sahlin?
- Måste jag svara på det? Det går nog bra. Hon har politisk näsa.