BANGKOK.
På gatorna i Rangoon sysselsatte sig soldater med städningen efter att ha slagit ned de folkliga protesterna mot militärjuntan i Burma. Kravallstaket drogs bort och avspärrade pagoder öppnades.
Det var dagen efter att beprövad militär brutalitet definitivt segrat igen. Demonstrationerna var krossade och uppemot tusen munkar är "försvunna".
Munkarna greps och sitter fängslade tillsammans med uppemot 400 studenter, bedömer organisationer med insyn i Burma. FN:s särskilda sändebud flyger fram och tillbaka i Burma och träffar eller träffar inte juntans högsta ledare. Förhoppningarna på vad FN kan göra är inte stora bland diplomater. Har FN trots försök inte fått Aung San Suu Kyi fri från sin husarrest under alla år, vad kan då FN göra nu?
Världen är under FN:s fana inte tillräckligt enig om hur mycket fattiga burmesers mänskliga rättigheter är värda i förhållande till vilka goda affärer det går att göra med generalerna.
"Problemet är inte att Kina vägrar att fördöma Burma, problemet är att väst inte vågar fördöma Kina för att inte fördöma Burma", löd några rader i en teckning som försökte sammanfatta det diplomatiska läget i den thailändska tidningen The Nation.
Det är inte bara Kina som vattnar ur internationella uttalanden och åtgärder som hade kunnat förbättra situationen för 53 miljoner burmeser. Den nytillträdde indiske arméchefen Deepak Kapoor hävdade på måndagen att hur den burmesiska militären hanterade protesterna är en "inre angelägenhet".
I fråga om EU:s ekonomiska sanktioner mot Burma så är de ihåliga, vittnar en västerlänning, som långa tider bor i Burma.
Mardrömmen fortsätter således i Burma.
Vad som på kort sikt ska ändra på situationen är svårt att se, men en enstaka ljusglimt kan vara den 42-årige majoren Hla Win, som enligt rapport i norska Aftenposten, hoppat av från den burmesiska armén och vill söka asyl i Norge.
Hla Win fick order att göra en razzia mot två munkkloster och ta med sig flera hundra munkar på femton lastbilar. Munkarna skulle dödas och kropparna gömmas långt in i djungeln. Den ordern ville majoren inte utföra, så han flydde in i ett område som kontrolleras av gerillan, ett minoritetsfolk.
Uppror inom armén, av personer som Hla Win som tar avstånd från brutaliteten, ser för närvarande ut som den enda vägen till snabb förändring i Burma.
Då skulle juntan kunna falla ihop inifrån. Men mest tycks det som omvärldens önskedröm en dag då gatorna i Rangoon städades.
Att tänka fritt i militära kretsar är så vitt känt mycket ovanligt. De flesta soldaterna rekryteras i låg ålder och hålls därefter åtskilda från resten av samhället. Soldaterna får lära sig att det är de som är Burmas förutbestämda ledare. Efter utbildning flyttas de runt i landet titt som tätt för att de inte ska hinna skapa vänskapsband med civilbefolkningen.
Militären tycks den här gången ha lärt sig att kväsa protesterna effektivare än 1988, då 3.000 människor öppet sköts ned på gatorna. Nu tog den reda på vilka som ledde demonstrationerna.
Därefter infördes nattligt utegångsförbud och det var då säkerhetsstyrkor i skydd av mörkret grep protestledarna.
De siktade in sig på munkarna.