I tidningen Dagen (25/3) svarar civil- och bostadsministern Stefan Attefall (KD) på frågan om vad som menas när det i statsbidragsbestämmelserna står att trossamfunden måste dela de grundvärderingar som samhället vilar på: ”En del i medierna tror att det betyder att katolska kyrkan måste anställa kvinnliga präster. Men det är en missuppfattning. Diskrimineringslagstiftningen är tydlig på den punkten. Socialdemokraterna behöver inte anställa en moderat som partisekreterare och ett samfund behöver inte anställa en kvinna som präst, om man har den ämbetssynen.”
Uttalandet fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag vet inte vad som är mest oroväckande – att Attefall anser att kön och politiska åsikter är jämförbara ur diskrimineringsaspekt eller att samfunden tilldelas pengar trots att de diskriminerar kvinnor. Med lagens goda minne.
Vi väljer våra politiska och religiösa ståndpunkter och kan därför också hållas ansvariga för dem. Socialdemokraterna har, som Attefall påpekar, rätt att avslå en uttalad moderats ansökan om inträde i partiet. Till skillnad från politiska ställningstaganden är kön, hudfärg och etnisk bakgrund däremot något vi föds med, inte kan byta och därför inte heller är ansvariga för. Diskrimineringslagarnas uppgift bör vara att säkerställa moralbalansen när någon behandlas sämre på grund av en egenskap som hon inte har valt av fri vilja.
Till skillnad från näringsidkare kräver trossamfunden i tid och otid statligt stöd för sin verksamhet. De vill gärna också vara med och peta i lagar och diktera villkor för vetenskapen. Trossamfunden vill både äta kakan och ha den kvar.
Religiösa företrädare söker statliga bidrag i samma andetag som de kräver särskilda rättigheter för att bedriva koscherslakt, bära niqab i alla sammanhang eller – som tidigare Jehovas vittnen – frikallas från värnplikt med hänvisning till sin tro. Men när religionskritiska argument framförs känner de sig kränkta och åberopar den privata sfären. Alla andra som gör anspråk på våra gemensamma medel, till exempel politiker och forskare, måste dock tåla kritik och granskning.
Handen på hjärtat – vilka andra arbetsgivare skulle komma undan med att vägra att anställa kvinnor? I konsekvensens namn borde det väl i så fall vara lika acceptabelt att neka mörkhyade och homosexuella arbete inom kyrkan? Normalt skulle en sådan människosyn rubriceras som kvinnoförakt, rasism och homofobi. Men det är något med religion som får många att tindra med ögonen och ana en djupare mening bakom tramset.
Attefall säger vidare i intervjun att det pågår en utredning om tvångsäktenskap. Han understryker att det är viktigt att höra vad trossamfunden tycker i frågan. Varför skulle just deras synpunkter vägas in när det gäller kvinnors rätt till sin egen kropp? Man anar svaret