Det finns inga lagar som sätter stopp för en mer human psykvård. Frågan kring spännbälten är inte om de ska sitta fast i sängar eller bäras omkring av patienterna utan om de över huvud taget måste finnas i psykiatrin. Det är lika lite självklart som att de akut sjuka ska transporteras med polisbil, vilket rutinmässigt sker i dag.
Man föreställer sig i sådana sammanhang patienten som en stark man, omgiven av vårdpersonal som utgörs av fysiskt svagare kvinnor. Nu börjar det gå upp för de ansvariga att det i verkligheten oftast förhåller sig tvärtom: patienten är en ung kvinna, ofta utmärglad av ätstörningar, medan vårdpersonalen är starka manliga skötare.
”Unga kvinnor med självskadebeteenden är i dag föremål för en stor del av tvångsåtgärderna, exempelvis bältesläggningar”, påpekar Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri i Tidskriften för Svensk Psykiatri. I Sydsvenska Dagbladet 15/8 konstaterar psykiatriöverläkaren Herman Holm att ”risken är stor att själva sjukhusvården, framför allt om den innehåller tvångsåtgärder som fastspänning eller tvångsinjektioner kan göra situationen värre.”
Tvång i psykiatrin handlar enligt min erfarenhet mer om personalens hållning än om patienternas uppträdande. Användandet av de mest ingripande tvångsåtgärderna, som isolering och bältesläggning, varierar mycket mellan olika kliniker. Det är först nu som Socialstyrelsen börjar få statistik som gör det möjligt att bedöma när och var dessa åtgärder används.
Användandet bygger inte på forskning, för någon sådan finns inte. Däremot finns det många projekt som visar att minskat tvång gör vården bättre. För mig framstår spännbältena som en förlängning av de långbad, med lädertäcke över badkaren, som var i bruk ännu i mitten av 1900-talet.
När barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting år 2010 utredde vilka patienter som fått mer än 27 dygns sjukhusvård var 81 procent flickor. Den vanligaste orsaken till kontakt med psykiatrin var ätstörning. 4 procent av patienterna kräver 30 procent av resurserna.
Det logiska vore att tidigt identifiera de patienter som riskerar att fastna i vården och satsa extra på dem. För svåra självskadefall tillåter psykiatrin av ren handfallenhet att icke kriminella unga kvinnor vårdas i åratal i rättspsykiatrin. På tolfte eller tjugoförsta året (som ingen tror förekommer, men det gör det) har det gått så mycket prestige i saken att det är svårt att förstå hur den patient som redan berövats sin ungdom någonsin ska kunna få ett liv. En del dör i vården.
Psykiatriska diagnoser är den snabbast växande delen av sjukligheten. I dag svarar de för en tredjedel av sjukskrivningarna. Unga självskadepatienter är extremt vårdkrävande. Därför är det extra anmärkningsvärt att den enorma satsningen på Nya Karolinska i Stockholm inte innehåller någon psykiatri. Planerarna glömde att kropp och själ hör ihop.