Det har aldrig hänt i modern svensk historia att de borgerliga partierna lyckas vinna ett val när det inte är ekonomisk kris i landet. Sverige har regerats av socialdemokraterna under 65 av de senaste 74 åren, och de enda maktskiftena 1976 och 1991 skedde i kraftiga konjunkturnedgångar.
När de borgerliga nu vinner trots en brinnande högkonjunktur och trots folkpartiets väljarförluster efter "spionskandalen" finns det ingen enkel förklaring till maktskiftet. Det är en kombination av flera faktorer som ligger bakom den historiska händelsen.
På den borgerliga sidan var det moderaternas katastrofval som lade grunden till årets stora framgång. Det blev ett maktskifte i partiledningen, där de marknadsliberala visionärerna ersattes av konservativa pragmatiker under ledning av Fredrik Reinfeldt. I en välplanerad stormanöver ompositionerade han partiet från högerflanken till mittfältet i svensk politik.
När centerpartiet samtidigt var klart med sin skilsmässa med socialdemokraterna var förutsättningarna skapade för den borgerliga alliansen.
På den socialdemokratiska sidan kunde inte Göran Persson svara upp mot Reinfeldts intåg på mittfältet. Han hade manövrerat sig så långt in i samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet att det inte fanns några möjligheter att omprofilera sig mot mitten med till exempel ny företagarpolitik och skattesänkningar.
Därtill kom väljarnas minskade förtroende för statsminister Göran Persson. Han stod på toppen av sin popularitet i valet 2002, men i och med det stora nederlaget i EMU-folkomröstningen 2003 började nedgången. Med mordet på utrikesminister Anna Lindh stoppades det naturliga partiledarskiftet och förnyelsen av partiet. Regeringens hantering av tsunamikatastrofen 2004 förstärkte det folkliga missnöjet med Persson.
Ovanpå det kom det valstrategiska misstaget att för första gången i ett val inte göra arbetslösheten till partiets huvudfråga. Göran Persson deklarerade gång på gång, till och med på 1 maj, att arbetslösheten inte skulle bli någon valfråga. Helt på tvärs med väljarna som såg det som den absolut viktigaste valfrågan.
Valnederlaget kommer att leda både till en politisk kris och ledarkris inom socialdemokratin.
Göran Persson som helt dominerat valrörelsen och bestämt strategin kommer att pekas ut som ansvarig. Han föregick kritikstormen genom att redan på valvakan meddela sin avgång till mars nästa år.
Men det finns ingen självklar efterträdare, och de namn som har nämnts, som LO-chefen Wanja Lundby Wedin och EU-kommissionären Margot Wallström, sitter inte i riksdagen. Det är i praktiken att vara oppositionsledare utan att ha plats i riksdagen.
Socialdemokraterna måste nu som ett 35-procentsparti diskutera hela sin identitet, om partiet ska erkänna att man inte kan vara ett regeringsalternativ på egen hand utan ta initiativ till en egen allians.
När de borgerliga partierna nu får ta över regeringsmakten i en ekonomisk högkonjunktur finns också förutsättningar för att de ska kunna genomföra de reformer de utlovat, utan att pressas av omedelbara kriser.
För de svenska väljarna kommer maktskiftet i första hand att märkas i en omläggning av den ekonomiska politiken. Med satsningar på företagande med skattesänkningar och andra stimulanser. Men också skattesänkningar för löntagare, och hårdare tag mot långtidssjuka och långtidsarbetslösa för att med morot och piska få fler i arbete. Resultatet av den nya inriktningen, och om Fredrik Reinfeldt kan hålla de marknadsliberala krafterna stången, kan avgöra hans chanser att bli omvald 2010.