Efter fredsavtalet ökade våldet och striderna, och många av hennes kolleger fick evakueras på grund av farorna. Den enda åtgärd som kunde märkas från omvärlden var halverade matransoner åt de redan undernärda flyktingarna.
Ändå är läkaren Katja Wallanders berättelse om sitt halvår som hjälparbetare i Darfur i Sudan inte bara en berättelse om lidande. Bland annat tack vare en mycket liten pojke, skrynklig som ett russin och blåsvart till färgen.
Kvinnan hade ridit i fem timmar på en åsna för att nå hälsocentralen i byn Kaguro. Hon skulle föda, men något hade gått snett sedan värkarbetet startade tre dygn tidigare. Katja Wallander från Läkare utan gränser undersökte henne och förstod omedelbart att denna kvinna måste till sjukhus.
Kvinnan kämpade med värkarna sittande i en skumpig jeep ytterligare tre timmar tills hon i sällskap med Katja Wallander nådde sjukhuset. När de kom fram gick fostervattnet. Den svenska läkaren såg hur vattnet missfärgats av det lilla barnets avföring och förstod att barnet sannolikt redan hade dött.
Den lille pojken var alldeles blå och andades inte alls när han kom ut. Men hans hjärta slog svagt. Katja Wallander beslutade att ge honom tio minuter, längre tid än så anses inte medicinskt motiverat i den svenska högteknologiska sjukvården. När hon kämpat i nästan tio minuter började hon fundera på vilket liv hon egentligen räddade honom till. Hur klarar sig en liten hjärnskadad människa i norra Darfur?
När hon lämnade över honom till hans mamma drog han några svaga, enstaka andetag och Katja Wallander tänkte att det nog ändå var lika bra att han fick dö.
"I dag har det gått bra, i morgon är det upp till Allah", sade Katja Wallander till den nyblivna mamman. Hon kunde ju inte säga att pojken inte hade någon chans. Han var för svag för att orka suga. Och detta sjukhus hade varken möjlighet till sondmatning eller kuvös.
Dagen efter fick Katja Wallander, till sin förvåning, höra att pojken fortfarande andades. Hon gick till sjukhuset och fick se honom - ynklig, skrynklig som ett russin av uttorkning - men vid liv! Mamman var överlycklig över sin lille mirakelson.
Den svenska läkaren lyckades hitta en biståndsorganisation som hade en sond att låna ut. Efter två dygn hade pojken ökat ett halvkilo i vikt.
- Jag kan inte sia om hur pojken kommer att må om tre år, men för mig var detta värt resan hit ner.
Redan när Katja Wallander var barn ville hon bli läkare och arbeta med barn i Afrika. Hennes föräldrar och två äldre systrar hade bott i Kenya och Botswana på 60- och 70-talet och berättelserna därifrån präglade uppväxten.
Hennes föräldrar flyttade isär när Katja var spädbarn och hon växte upp med sin mor och sina tolv och tretton år äldre systrar.
- I praktiken växte jag upp med tre mammor. Det gjorde mig ganska egensinnig att vara omgiven av tre personer som alla bestämde över mig och som alla tyckte att de visste bäst - men ofta hade de olika åsikter. Så jag valde vad som passade mig bäst.
Katja var ett barn som tidigt kunde laga en cykelpunktering och som hade principer som att det var onödigt att använda två strumpor - det räckte med en på ena foten. Hon började skolan när hon just fyllt sex.
- Min mamma säger att när jag var fem år läste jag i tidningen att man kunde börja skolan vid sex. Hon säger att jag tjatade mig till det.
Katja Wallander gick i skolan i Höör och Ängelholm. Hennes ålder och egensinne gjorde henne udda, men hon tog sig igenom skolan med utmärkta betyg och bra självförtroende.
Under läkarutbildningen engagerade hon sig i biståndsorganisationen Läkare utan gränser. Hon valde att åka till Darfur. Det är en provins stor som Frankrike i Sudan där 200.000 människor mördats och två miljoner tvingats på flykt sedan 2003 - allt medan omvärlden diskuterat om det ska kallas folkmord eller inte.
Katja Wallander kom till staden Kebkabiya i norra Darfur, som en del i ett team på sex personer. Då var det ganska lugnt i området, trots att staden kontrollerades av regeringstrupper och de byar hon skulle arbeta i av rebeller. Barnen gick i skolan, de spelade fotboll och kvinnornas färggranna kläder lyste upp det torra och brända landskapet.
Katja Wallander arbetade framför allt på hälsocentraler ute i byarna. Där var barnen lite smutsigare och magrare. Hit räckte inte FN:s matutdelning, skörden var på väg att ta slut och många människor hade tvingats fly sina hem hals över huvud och lämna matförråden bakom sig.
Hon minns första gången hon och hennes närmaste kollega, en sudanesisk tolk vars namn hon av säkerhetsskäl inte vill berätta, åkte genom rebellernas vägspärrar på väg mot byn Kaguro.
- Vi åkte genom nedbrända byar. Där stod tiden still. Krukor låg kvar på marken, övergivna i hast. "Här bodde min mormor", sade plötsligt tolken. Det var som att befinna sig i en film. Han berättade om hur han tvingats fly undan våldet med sin familj från sin egen by och hur de tvingats bo en lång tid i bergen innan de vågade bege sig till Kebkabiya. Tolken var en person som snabbt blivit min vän, vi hade samma humor och skrattade mycket. Men när vi passerade den där byn förstod jag hur olika våra liv varit.
På hälsostationen i Kaguro stöttade Katja Wallander och en norsk sjuksköterska den sudanesiska vårdpersonalen. De såg bekymrat hur barnens överarmsmått minskade i takt med att undernäringen ökade. Barnen mellan ett halvår och fem år var sårbarast, om de inte ammades. Det var de som dog först. Behoven var oändligt mycket större än resurserna.
- Jag försökte tänka att det inte går att rädda Darfur ensam. Det finns många hjälparbetare som bränner ut sig, som inte äter och sover ordentligt. Men jag blir inte en bättre läkare av att inte sova. Tvärtom.
När hon för första gången blev hämtad för att hjälpa två skottskadade tvekade hon att lämna alla de behövande barnen för att åka på en lång och kanske riskfylld resa för att hjälpa några enstaka personer.
- Men när jag klev över stentröskeln och in i rummet där de två skjutna männen låg kändes det självklart, de var helt hjälplösa och måste ha vård.
Katja Wallander vet inte riktigt vad som hänt dem. Och visste hon skulle hon kanske ändå inte berättat. Läkare utan gränsers personal förväntas vara neutral, för att kunna vårda båda sidor i en konflikt. Före intervjun inskärper organisationens pressekreterare i både mig och Katja Wallander att politiska uttalanden från Katjas sida kan riskera livet på deras personal i Darfur.
Storpolitiken gjorde sig sällan påmind under Katja Wallanders halvår i Darfur. Det fanns varken telefon eller teve och inget internet. Men två gånger ingrep den ändå i hennes vardag.
Första gången var i början av maj, då islamistregeringen i Khartoum skrev under ett fredsavtal med en av rebellgrupperna.
- Efter det blev det mycket värre, splittringen och våldet ökade. Nya byar brändes ner. Nästan över en natt växte det upp en ny by när 5.000 människor hade bosatt sig längs en väg i hyddor byggda av pinnar. Vi öppnade två nya hälsocentraler i området, men dem fick vi stänga när våldet ökade ännu mer.
Andra gången politiken och omvärlden gjorde sig påmind var när FN-organet World Food Program halverade matransonerna. De rika länderna hade inte velat ge tillräckligt mycket pengar för att det skulle räcka till en hel matranson.
Läkare utan gränser hade tre team i norra Darfur. Två av dem fick evakueras under tiden Katja Wallander var där. I ena fallet tvingades alla människor fly från de byar där teamet verkade. I det andra blev biståndsarbetarna anfallna och rånade i sitt hem. Men Katja Wallander säger att hon inte var rädd att vara kvar, hon litade på de säkerhetsbedömningar som Läkare utan gränser gjorde löpande.
Hon kom hem till Sverige i slutet av juli, och slogs av att alla ständigt äter här. De kolleger som ersatte henne har sedan några veckor slutat besöka hälsostationen i Kaguro och de andra byarna. Det är för farligt. Medicin- och mattransporterna fungerar inte heller längre. Och nu i september börjar regnperioden och med den malariamyggornas högsäsong.
- Jag hade hoppats kunna komma hem och säga att det går åt rätt håll. Men allt blir bara värre.
Ändå kan Katja Wallander tänka sig att återvända.
- Men jag skulle tänka mig noga för innan jag bestämde mig slutgiltigt. Får jag arbeta på ett sjukhus i Darfur och säkerhetsläget är acceptabelt skulle jag nog åka. Men jag kan också tänka mig att åka till ett annat land och arbeta för Läkare utan gränser.