Man får inte dramatisera eurozonens annalkande sammanbrott. Europas barn kommer att gå till skolan, bröd kommer att bakas och tåg rulla. Den politiska krisen kommer inte, som för Syriens människor, att betyda skräck, blod och svält.
Men dagens globala villervalla har inget motstycke i min levnad. Kubakrisen 1962 var mer gastkramande, men den var en kort mardröm. Under det kommunistiska imperiets kollaps 1989 hördes historiens vingslag tydligare, men just ingen kom till skada.
Tre regioner som intill nyligen var mönster av stabilitet har förvandlats till stormande hav. Det förenade Europa – modellen för regional integration i resten av världen – har visat sig vara rest på lösan sand. USA, för inte så länge sedan det nya tusenårsriket i analytikernas projektioner, är nu, enligt samma kännare, en stormakt stadd i obönhörlig dekadens. I arabvärlden, där tyrannerna höll både islamister och demokrater i strupgrepp, har portarna slagits upp för både drömmar och undergångsscenarier.
Så här fort har det gått: Jag bläddrade i de senaste fyra årgångarna av Foreign Affairs, och körde alltihop till pappersinsamlingen. Artiklarna verkade täckta av damm och spindelväv, frågeställningarna var ohjälpligt antikverade.
Och så, för att sätta röran i effektfull kontrast, har vi de som nu ter sig som klippor av tillväxt och finansiell stabilitet, Indien, Kina och Brasilien, länder vars valutareserver intill nyligen var ännu magrare än dess fattiga barn. Det bankruttmässiga Portugal förhandlar med Angola om en handräckning, Spanien med Peru, USA med Kina ...
Hur det går med arabvärlden får min generation aldrig veta. Vad det gäller Europa lär vi få besked snart.
Kommer Angela Merkel att lyckas övertala tyskarna att hugga i ännu litet och betala högre skatter i några år för att stilla stormen i Sydeuropa? Gissningsvis inte. Tyskarnas semesterländer får börja rulla stenen uppför berget från början en gång till, skrapa ihop eget kapital och servera drinkar åt nordbor till subeuropeisk timlön.
Spanien hade lika hög arbetslöshet, nära 25 procent, under den socialistiska hegemonin 1982–96. Men den var lättare att bära, eftersom EU-bidragen strömmade in och exporten blomstrade.
Spanien köpte in Latinamerikas privatiserade servicesektor, gick om USA som investerare där och blev en finansiell stormakt. Samtidigt drevs dess hemmaekonomi av ett blint och ensidigt bostads- och hotellbyggande.
Efter Spaniens första erövring av Amerika på 1500-talet vållade det rövade silvret inflation och statsbankrutter. Ingen förstod varför. I dag förstår man precis, men ingen har längre politiskt kurage att bromsa en ekonomi som rullar. Fiasko eller framgång – i dag måste bägge sluta med krasch.