Somerset Maughams roman ”Den brokiga vävnaden” handlar om Kitty, en tanklös och bortskämd flicka som hamnar mitt i en kinesisk koleraepidemi. I början går hon läsaren på nerverna, men efter hand som dråpslagen öppnar hennes ögon sluter man upp på hennes sida.

Det är en psykologisk melodram som dryper av känslor och skimrar av exotiska färger. Men den är inte glättad och inte ”opolitisk”, dödssynden för min generation. Romanens final är ett feministiskt brandtal – för åttio år sedan var feminism inte riskfri – där Kitty svär att hennes egen dotter ska uppfostras att tänka själv.

I Maughams självbiografiska tegelstensroman ”Människans slaveri” tjusas den lille föräldralöse Philip av bilderna i ”Tusen och en natt”, och börjar stava sig fram i boken. Snart är han fången, han har upptäckt läsandet, ”en fristad från all världens olyckor”. Jag mindes de orden nyligen då jag hamnade på sjukhus och det enda som förmådde distrahera mig från de egna bekymren var Maughams berättelser.

Under min uppväxt vilade ett lätt förakt över Maugham. I bildat sällskap betonades att han först och främst var ”underhållare”. Visst var han skicklig, men litteraturens heta frontavsnitt var ett annat: Modernismen och allt det nya, experimentella, kaotiska och trasiga.

Maugham mumlade ibland bittert över tidens snålhet, men förblev sig själv och fjäskade aldrig för smakpåvarna.

George Orwell, som struntade i alla moden, hade Maugham till förebild. Ingen, sade Orwell, kunde lägga upp och genomföra en historia som han, och det är det enda som betyder något.

Rosie i romanen ”Honung och malört” är hopsatt av fantasi, papper och trycksvärta, men hon har skarpare konturer än de flesta personer vi råkat.

I ”En jul i Paris” åker unge Charley ett par dar till ljusets metropol. Han upplever inte något sensationellt, men läsaren inser att hans liv aldrig kommer att bli detsamma.

När Philip i ”Människans slaveri” kastar bort pengar och lycka på den kalla och elaka Mildred gnisslar vi tänderna av obehag, som om det gällde en anhörig.

Maugham var en traditionell stilist men en verkligt originell människa. När han först såg El Grecos målningar slog det honom att han måste se och förstå Spanien. Det fanns inga böcker om spansk vardag, så han lärde sig språket, läste hela den spanska litteraturen och bosatte sig i Sevilla. Hans bok om Spanien och El Greco är bortglömd, men full av djärva, träffsäkra – och numera tabubelagda – generaliseringar om spanjorerna.

Om det finns något budskap hos Maugham är det: När vi sätts på prov rämnar föresatser, filosofi och erfarenhet som ruttet virke. Kärleken är stor men odemokratisk och kostar oftast mer än den smakar. Böckernas värld är underbar men farlig, för den fyller oss med drömmar och med en livsaptit som aldrig kan stillas.