Vem minns inte det första besöket i Aten, andakten inför åsynen av allt det man tragglat med i böckerna. Så nära en pilgrimsfärd det går att komma, för en icke-troende.
Men när man hade hämtat sig en smula och sett sig om, fick man erkänna att de samtida atenarna såg det hela i annan dager. För dem var den vita marmorn inte Källan, inte Ljuset. De flesta greker rördes djupare av en sotig ikon än av fädernas kulturella stordåd. De fick tårar i ögonen och en klump i halsen inte vid tanken på Aten, utan på det förlorade Konstantinopel.
De gamla grekerna blev Någon Annan. För snart tvåtusen år sedan bytte de ut alla tiders största och rikaste kultur mot en kuriös teori, att sonen till en snickare längre söderut varit Guds son och att tron på honom gav evigt liv.
Innan dess hade grekerna förändrat världen. Inget de kom i kontakt med förblev detsamma. I Jerusalem satte medelklassen sina barn i icke-religiösa skolor och började idrotta. I Talmud debatterade rabbinerna vilken sorts träning judiska brottare har lov till utan att bryta sabbaten. I dag, när ultraortodoxa judar slåss med polisen i Jerusalem, skäller gudsmännen ordningens väktare för ”hellenist” och ”epikuré”.
Likadant gick det för egyptier, romare, araber och makedonier. Alexander den store tvingade ingen att hylla hans gudar. De som höll till godo med sina egna beläten och sina egna orakel fick hållas. Men det var det få som gjorde.
Och så, när hela Medelhavet helleniserats, vände grekerna ryggen åt hela härligheten. Akademierna stängdes, lärarna drevs bort och det rika universella arvet byttes mot den bysantinska kristendomens inåtvända, rökelsedoftande mystik.
Tänk om det inte skett. Då hade kanske ett humanistiskt, demokratiskt Europa uppstått tusen år tidigare. I stället för kaoset efter Roms fall, i stället för feodalismen, korstågen och den mödosamma renässansen hade vi kanske haft ett obrutet hellenistiskt förflutet. Nordeuropéerna hade omvänts till hellenismen i stället för till kristendomen och Europa som vi vill ha det, en tolerant, sekulär enhet sammanhållet av handel och gemensamma värderingar skulle ha tagit form under medeltiden.
Och Aten skulle hyllas som civilisationens vagga, inte dess konkursbo. De som nådde högre än någon annan figurerar nu i vårt medvetande och på våra löpsedlar i kraft av sin inkompetens och sin bankruttmässighet. Om inte grekerna frånsagt sig sin makalösa arvedel skulle de knappast stå som de gör i dag, med tiggarskålen framsträckt mot germaner, franker och andra barbarfolk.
Där finns ett budskap för våra mer eller mindre historiesinnade beslutsfattare: Mycket som går att lämpa överbord i en handvändning kan aldrig önskas eller trollas tillbaka, hur förtvivlat det än behövs.