Cykelbanan mellan Potsdam och Wannsee, två givna utflyktsmål för Berlinturister, snirklar sig genom parkanläggningar, under lövsalar och intill badvikar. Bryggor, nakenbadare, vassruggar och kulörta pappersdrakar flimrar förbi i ett brokigt och underhållande kaos.

Samtidigt är färden mellan kejsar Friedrichs lustslott i Potsdam och nazisternas bistra betongvilla vid Wannseesjöns strand en utflykt mellan två ytterligheter i tysk historia; mellan den filosofiskt lagde kejsaren som levde så intensivt i Europas historia att han lät uppföra klassiska ruiner i sin park – och de underjordens demoner som med ett svärdshugg ville kapa Tysklands förtöjningar till Europas arv.

Wannsee är namnet både på sjön och det ombonade överklasskvarteret vid dess strand. Vattnet gnistrar av sol och vita segel. Det är inte särskilt angenämt för de infödda med alla turisterna som kommer, inte för att bada, utan för att beskåda en brottsplats.

Huset i Wannsee, känt som Förintelsens upphovsort, heter Villa Marlier och är med svenska mått ett litet slott. Under den ryktbara frukosten här den 20 januari 1942, var bara två av deltagarna nazistiska makthavare: ordföranden Reinhard Heydrich, dödad av tjeckiska partisaner några månader senare, och protokollföraren Adolf Eichmann, hängd i Israel 1962. De övriga var departementschefer och lägre ämbetsmän.

Det var inte något beslutsmässigt forum för en så vägande fråga som utrotningen av Europas judar. Beslutet hade redan fattats. Dess första spår i källmaterialet är ett brev från Hitler till Göring i juli 1941. Sammanträdet i Wannsee handlade om hur ett redan fattat beslut skulle verkställas.

Trettio kopior av protokollet gjordes. Den första hittades 1947, då Nürnbergrättegången mot nazismens förbrytare redan var över.

Det mest fantastiska i protokollet är en infernaliskt krånglig diskussion om hur tyskar av blandat blod, mischlinge, skall hanteras. Vilken status får barn till en fjärdedelsjude och en åttondelsjude?

Sjuttio år efteråt är Hitler, Heydrich och Eichmann fortfarande mer kända än de flesta nu levande odjur. De som uppfann gasen och gaskammaren är okända. Fast de i en mening var viktigare. Det fanns tusenden som gladeligen skulle givit ordern, men bara en handfull som kunde ge den substans och tidtabell.

De flesta dömer den som ger ordern långt strängare än den som ”bara lydde order”. Men man kan belysa saken på ett annat vis, som P C Jersild gjorde i sin roman ”Grisjakten” och psykologen Stanley Milgram i sitt ryktbara lydnadsexperiment.

Den som exekverar mordplanen är lika klandervärd som den som kokat ihop den. Tyskar som inte ville mörda tvingades inte. Men syriska soldater som vägrar öppna eld mot civila torteras till döds. Ändå har femtontusen av dem hoppat av – ett civilkurage sällan skådat i upplysningens länder.