Under drygt ett sekel har psykiatriska modeläror ockrat på vår blåoögdhet och våra resurser. Freuds och behaviorismens galenskaper har övergivits, men dessa fiaskon har inte sporrat branschen till större ödmjukhet eller saklighet.
Psykiatrins skråväsende är hårt pressat av framstegen inom angränsande fält, neurologin, biomedicinen och beteendegenetiken. Dess svar är den förment vetenskapliga rullan DSM, de amerikanska psykiatrernas kanon över godkända mentala störningar. Till formen är luntan ett mönster av systematik, till innehållet är den ett medeltida abrakadabra. Den sväller ut för varje ny upplaga, eftersom ”experter” och läkemedelsföretag bråkar och slåss för att få med sina senaste påfund.
”Andnings-relaterade sömnstörningar” – snarkning – finns med. Nikotinberoende är en annan regelrätt rubbning, liksom våndan hos dem som försöker sluta röka. Jetlag är med, och övervikt. En ny visionär störning, Premenstrual Dysphoric Disorder, deppighet före mens, röstades ned av feminister.
Men när det gäller psykiatrins verkliga mjölkkor, ADD och ADHD, är det lättare att hålla sig för skratt. Dessa tillstånd sprider sig som en gräsbrand, också i Sverige. Dagliga doser av hårda amfetaminliknande droger till barn har på några år blivit okontroversiellt.
ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess definition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträ̈de. Definitionen ä̈r en katalog över allt som kännetecknar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.
Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelföretagen, badar i anslag och donationer.
Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är fö̈r lång och fö̈r att slippa se elä̈ndet drogar vi friska barn.
I Perth i Australien skrivs ADHD-drogen ritalin ut fyra gånger oftare än i resten av landet. I USA är förekomsten enorm på ostkusten och avtar i västlig riktning. Japan har just, under ledning av experter från New York, kommit till chockartad insikt om ADHD. Så fungerar psykoser, inte sjukdomar.
När detta är över kommer våra efterkommande att undra, med samma harm som vi frågar oss om häxbränning och tvångssterilisering: Hur kunde de?
Fotnot: Faktafel förekom tidigare i texten. Så här ska det vara: ADHD är ett existerande problem i Indien. Forskning kring ADHD har bedrivits sedan tidigt 1900–tal.