Som pojke identifierade sig Dan Shechtman, årets kemipristagare, med Cyrus Smith, ingenjören i Jules Vernes roman ”Den hemlighetsfulla ön”. Liksom sin förebild är Shechtman en person med en hel del kurage ovanpå sin fyndighet.
Det är inte första gången snille kompletterats med moralisk resning. Vi finner inte lägre något stötande i jordens lopp kring solen, men Galilei, Kopernikus och Kepler hade lika stor nytta av sina goda nerver som av sina goda huvuden. Deras uträkningar stred mot kyrkofäderna och mot Aristoteles – och därmed mot världsordningen.
Tyngdlagen anses mindre förargelseväckande än solsystemet, och varken Newton eller Einstein drabbades av några inkvisitioner. Men Darwin tände ett bål som rasat i hundrafemtio år. I Sovjetunionen räknades teorin om det naturliga urvalet som statsfientlig, i USA:s sydstater förföljdes den, i Nazi-Tyskland förvanskades den och i stora delar av Mellanöstern förblir den tabu i skolorna.
Man kan se vetenskapen som ett kollektivt projekt, där vingårdens arbetare, stora och små, släpar sitt strå till en växande stack. De följer en universell metod, den deduktivt-empiriska.
Alla är eniga om reglerna för hur en hypotes skall ställas upp och hur den prövas. Den synen på vetenskapen som ett enhetligt och rationellt projekt redovisades i ett av 1900-talets största filosofiska verk, Ernest Nagels ”The structure of science”.
Nagel beskrev vetenskapens ideal. Men dess praktik är långt ifrån så rätlinjigt förnuftig som vi vill tro. Tänkare som Karl Popper och Michael Polanyi skildrade vetenskapens pionjärer som tempelsprängare snarare än byggmästare. De sopar banan med föregångarna och inleder en ny tideräkning i sina fack. Men de skall inte räkna med någon automatisk upphöjelse. I en berömd studie visade Thomas Kuhn att det kan ta åratal från det att en teori triumferar i laboratoriet tills den slår igenom.
När Shechtman granskade en legering av mangan och aluminium fann han att det fanns strukturer – de som numera kallas kvasikristaller – vars uppbyggnad svor mot ett av kemins grundantaganden. Han gnuggade sig i ögonen, räknade om och kontrollerade. Och publicerade.
Därmed hade han satt sig upp mot en sträng och högmodig ortodoxi. Han uteslöts ur sin forskargrupp och kemisternas nestor, Nobelpristagaren Linus Pauling, ställde sig i spetsen för ett högljutt följe som gisslade honom.
– Det finns inga kvasikristaller, förkunnade Pauling, bara kvasi-forskare.
Det var en svår tid. Shechtman gav inte vika, men han insåg att hans karriär var i fara. Mobbning, krass beräkning och förbenade konventioner florerar på universiteten lika väl som utanför. Vetenskapen är oss ett skönt tempel, men inte av sig självt. Den är som politiken, kulturen och filosofin – utan personer som är redo att gå mot strömmen blir det inget att redovisa.