Finlands sak är vår, tyckte många svenskar under andra världskriget, när ett litet nordiskt grannland angreps av en aggressiv stormakt. Efter händelseutvecklingen i fallet Muhammed tvingas man konstatera att Danmarks sak nu är vår.
Frågan om Jyllands-Postens ursprungliga publicering av karikatyrerna börjar bli överspelad. Dels har ryktet om vad som hände i Danmark förvrängts till oigenkännlighet i Beirut, Damaskus, Jakarta och andra städer med stor muslimsk befolkning, dels saknas det proportioner mellan en tidningsillustration, ambassadbränder och upplopp.
Händelserna i Syrien och Libanon är ytterst allvarliga. De förpestar relationerna mellan öst och väst, som redan var ansträngda. De hotar rent av stabiliteten i Mellanöstern, från helt fel håll. I stället för rop på frihet och demokrati hör vi rop på censur och religiös respekt.
Mycket av vreden i den muslimska världen tycks dirigerad av religiösa och politiska ledare, men som alltid när någon spelar på starka känslor riskerar kampanjerna att gå över styr. I de länder som nu nått kokpunkten fungerar religion som säkerhetsventil för politisk frustration, men de styrande brukar ha svårt att reglera trycket.
Oavsett åsikt om Jyllands-Posten måste man konstatera att den danska staten eller det danska näringslivet inte har något ansvar för vad som publiceras i en enskild tidning. Det finns inte ett spår av ursäkt för våld mot ambassader, företag eller biståndsarbetare.
Sverige och Norge hänger med på köpet, genom våra likartade flaggor och språk. Plötslig har de kristna korsen på Nordens nationalsymboler en innebörd som få reflekterat över tidigare.
Från UD:s sida har man gjort vissa ansträngningar att förklara skillnaden mellan svenskar och danskar. Det är missriktat och osolidariskt. Vi sitter alla i samma båt.
Nyanserna i svensk och dansk integrationspolitik skiljer sig åt något, liksom medieklimatet i fråga om invandringen, men den tändande gnistan skulle lika gärna ha kunnat komma från en svensk eller norsk publicering.
Helgens overkliga bilder från Damaskus och Beirut visar att det nu handlar om något större än sårade känslor. I länder med statskontrollerade medier blir situationen lätt explosiv när ackumulerad energi frigörs.
Globalisering till hälften är en farlig sak.
Selektiv information förvrängs och sprids sekundsnabbt över världen. Utan fri debatt riskerar den ömsesidiga förståelsen att minska i stället för öka.
Ny medieteknik har alltid haft en baksida av politiska konvulsioner. Med tryckpressen kom religionskrigen i Europa. Med film och radio kom fascismen. Med internet kommer fragmentarisering och mytbildning vars konsekvenser vi nu fått en försmak av.
I efterhand ser man att den danska regeringen kunde ha hanterat affären skickligare. När radikala imamer i Danmark ropade på storebror och påkallade den muslimska världens uppmärksamhet på karikatyrerna var det fara å färde.
I princip gjorde statsminister Anders Fogh Rasmussen rätt när han vägrade diskutera saken med främmande diplomater, men i praktiken borde han ha agerat proaktivt. Inte för att blidka och böja sig för hot, utan för att förklara hur pressfriheten fungerar i en demokrati, och hur Danmark ser på sina minoritetsreligioner.
När förklaringarna väl kom var det för sent. Historien om den skändade profeten lever plötsligt sitt eget liv, långt bortom den publicering som inledningsvis gick tämligen spårlöst förbi.
Nu gäller det först och främst att lugna ner känslorna. I stället för att peka finger åt de andra borde var och en gå hem och rannsaka sig själv.
Danmark måste ha Sveriges och EU:s stöd mot den mobb som intagit gatorna i Mellanöstern. Men Danmark, Sverige och EU måste också läka sina inre sår. I bästa fall kan alla lära sig något av detta.