Mer än 57 år har gått sedan staten Israel bildades och israelerna är fortfarande angelägna om ett erkännande från omvärlden. Varje gång en israel framträder i Eurovisionsschlagern, miss World eller får Nobelpris räknar vi medaljerna, och när vi inte vinner undrar vi varför.
Vi är nämligen ett tävlingsinriktat folk. Därtill har vi i alltför många år lidit av ett underskott på goda nyheter. Så snart vi ser en positiv nyhet så knycker vi den från den lycklige personen som lyckats med något och gör den till en nationell tillgång.
Att räkna antalet israeliska Nobelpristagare är ingen lätt uppgift. Tre israeliska premiärministrar har fått Nobels fredspris.
Några av dem har varit kontroversiella i Israel. Jag minns särskilt december år 1994 då Yitzhak Rabin och Shimon Peres fick fredspriset i Oslo. Då stod högerextrema israeler i snön utanför hotellet och skrek förrädare inte bara när Rabins och Peres bilar körde förbi utan också till oss journalister som bevakade ceremonin.
Här finns också vetenskapsmännen Hershko och Seahanover som tidigare fått ekonomipriset och nu Robert Auman som får det i år. Som vanligt har priset lett till debatt i Israel där det finns folk som menar att de är resultat av tidigare statliga satsningar på högre utbildning och att forskarna är utdöende släkte. Idag är de statliga bidragen till forskningen hårt nedbantade och en del menar att forskningen nu kommer att försämras. Eller så ligger felet någon annan stans. Kanske beror det på allt färre israeler idag vill satsa på högre studier.
När Robert Auman fick frågan hur man kan tillämpa hans spelteori när det gäller konflikten med de arabiska grannarna har han svarat mera tålamod. Ibland kan, menar Auman, kravet på fred nu minska möjligheterna till fred någonsin. Det är paradoxalt nog bättre att agera som om man inte är så angelägen att nå snabba resultat.
Uttalandet har retat upp radikala israeler ute på vänsterkanten som krävt att svenska akademin skulle dra tillbaka priset till Auman.