En ny politisk tid inleds när Fredrik Reinfeldt i dag presenterar den första borgerliga regeringen på tolv år. Men många väljare kommer att bli överraskade - den nye statsministern och hans företrädare, Göran Persson, är inte så olika som man kan tro.
Riksdagsvalet framstod som ett val mellan den unge och lyssnande Fredrik Reinfeldt och den erfarne men bufflige Göran Persson.
Persson har kritiserats, särskilt efter valnederlaget, för sin auktoritära ledarstil. Han har kört över partiet och vallöften till väljare, han har hänsynslöst sparkat ministrar, säger hans belackare.
De som trott att allt det där kommer att ändras med Fredrik Reinfeldt som statsminister fick sig troligen en tankeställare redan förra söndagen. Då meddelade plötsligt de fyra borgerliga partiledarna på DN Debatt att trängselavgifter kommer att införas i Stockholmsregionen.
De moderata kommunalråd och borgerliga väljare som trott att en röst på Reinfeldt var en röst mot trängselskatter stod där med lång näsa.
De hade just fått uppleva maktspelaren Fredrik Reinfeldt.
Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har mer gemensamt än vad det yttre kan påskina. Politiskt har de båda fått sin grundskolning i kommunpolitiken. Den ene i Katrineholm, den andre i Täby och Stockholm. Det gör att de båda är mer realpolitiker och pragmatiker än visionärer och teoretiker. Den kortsiktiga beslutsförheten går före den långsiktiga opinionsbildningen.
Båda har visat att de är beredda att ta tuffa beslut även om de har opinioner emot sig, och att de är beredda att gå hänsynslöst fram för att vinna sina segrar.
Göran Persson körde över en stark läraropinion när han som skolminister i slutet på 80-talet kommunaliserade grundskolan. Som finansminister genomdrev han trots proteststormar kraftiga försämringar inom välfärden för att sanera statsfinanserna. I partiets ränkspel om efterträdare till Ingvar Carlsson kom Persson ut som otippad vinnare. Som statsminister har han sparkat en finansminister som opponerade sig, kört över rader av ministrar, och fått partiet att tillåta honom att driva valkampanjerna helt efter sitt eget huvud.
Fredrik Reinfeldt började utveckla sin förmåga till hårdhänt maktspel när han 1992 vann kampen om ordförandeposten i Moderata ungdomsförbundet. Det krävdes sedan flera års skickligt taktiskt manövrerande för att kunna dra undan mattan för Bo Lundgren och ta över moderpartiet 2003. Och innan partiets ledande nyliberala falang hann omgruppera sig hade Reinfeldt inlett en mycket offentlig ompositionering av partiets politik.
Med den stora valframgången i ryggen verkar Fredrik Reinfeldt nu tycka att han kan gå ännu mer hårdhänt fram. Innan segerruset efter valsegern hunnit lägga sig slår han till med beskedet om trängselskatten. Det är en splittrande fråga som det gäller att få bort från bordet så fort som möjligt.
För nu är den tillträdande statsministerns mål att bana väg för en ny valseger 2010, och då får överläggningar och kompromissande med kommunpolitiker inte ta upp tid och mediauppmärksamhet.
Det kommer säkerligen att bli skillnader i ledarstil med en ny regeringschef, särskilt som det nu handlar om att leda en fyrpartiregering. Reinfeldt framför också sina hårda besked på ett mer nedtonat sätt än Persson.
Men att regera handlar i dag mycket om snabba besked och krav på beslutsmässighet. Med utsikten från statsministerns stol kan det då ofta framstå som att ett snabbt om än hårdhänt beslut är det bästa sättet att hantera ett problem eller en krissituation.
Reinfeldts politiska bana hittills talar för att han kommer att börja likna Persson alltmer i takt med åren vid makten.