När Barack Obama utropades till ny amerikansk president höll han ett tal som kommer att gå till historien. 85 000 jublande människor ropade rungande hans slogan: Yes, we can! Världen över har Obama hyllats som en ovanligt slipad retoriker med en unik förmåga att fånga åhörarnas uppmärksamhet.
Berömmet kommer inte enbart från Barack Obamas anhängare. Steve Schmidt, chefsstrateg i motståndarkandidaten John McCains valkampanj, har i amerikanska medier kallat honom för en "extremt formidabel kandidat" och en "ordkonstnär som det bara finns en av per generation".
Anders Sigrell som är professor i retorik vid Lunds universitet säger att Obamas segertal är extremt bearbetat.
- Varje mening är en stilfigur. Det är ingen slump när meningar är exakt lika långa och har lika många stavelser på varje sida om ett kommatecken. Det kan närmast liknas vid ett musikstycke.
Men det finns risker när talet är alltför melodiskt i sin utformning.
- Talaren riskerar att låta som en mässande präst. Röstläget stiger och faller vilket kan göra att lyssnarna hör melodin, men inte innebörden. När publiken i Chicago skrek "Yes, we can" kändes det ju som en rockkonsert, säger Anders Sigrell och skrattar.
Trots den svåra ekonomiska situiationen i det land som Barack Obama nu ska leda, innehåller hans tal få konkreta politiska åtgärder. I stället fokuserar han i nuläget på att ena nationen. Hela talet är uppbyggt av antiteser - motsättningar - och Obama poängterar att människor av alla kategorier har röstat på honom. Rika som fattiga, demokrater som republikaner och vita som svarta.
- Allra tydligast är antitesen mellan forntid och framtid. Vi står i mitten, och med en orubblig blick vill Obama visa att han kan navigera oss framåt. Samtidigt binder han in historien med en snygg subtil koppling till Martin Luther King, förklarar Sigrell.
Många tycker att amerikanska presidenttal känns just amerikanska, och kanske lite tillrättalagda, men Sigrell menar att sådana ceremoniella tal kan fungera även i Sverige.
- Göran Persson försökte ena nationen på samma sätt. Och kungens tal efter tsunamikatastrofen var ju lysande. Han var personlig och körde precis som Obama med hopp som tema.
Ändå tror Sigrell att det finns kulturella skillnader som gör att vi svenskar är mer känsliga för "klyschighet".
- Man måste vänja sig. Men jag som retoriker vill tro att den typen av tal kan fylla en funktion även här. I svåra situationer då vi behöver enighet och hopp önskar jag att den effektfulla ceremoniella formen blir tillgänglig även för våra ledare.