– Äktenskap går ju upp och ner, men vi var inne i en mycket lycklig period. Vi hade talat om det i helgen, när vi var ute i vårt sommarhus.
- Anna sjöng ”Vår bästa tid är nu”, vi skojade mycket och hade det bra, trots att hon var nervös inför de debatter som stundade.
Den här onsdagen gick Bo Holmberg till residenset och jobbade och hustrun var kvar hemma.
– Vid lunchtid sa jag till min sekreterare: ”Är det inte Anna som springer till tåget?”
– Hon gick över torget med sina snabba, energiska steg, åt på någon frukt och jag såg på hennes rörelser att hon var glad.
På väg till tåget i sista minuten. Som vanligt. Tidsoptimisten som alltid hade så många bollar i luften. Utrikesministern, som var hans hustru och som han fortfarande talar om i presens. Henne som han talade så mycket politik med, livsluften för dem båda.
Hemma vid köksbordet, i den lilla världen, talade de om framtiden och om vad som skulle hända om det blev ett nej till euron i folkomröstningen. Hur skulle det gå för oss i Sverige om vi inte var med i Europapolitiken? För socialdemokratin, som hade splittrats av EU-frågan? ”Nu måste värderingarna fram”, sa de till varandra.
Hur skulle vi komma bort från plånboksfrågorna, de eviga diskussionerna om kronor och ören och få i gång samtal om visioner?
– Kom vi till denna jord för att hålla budget eller för att få ett gott liv?
Han och hustrun skrev till och med ner sina tankar, ett slags politiskt manifest. Fyra sidor. Längst upp står: ”Privat för Anna och Bosse”. För än så länge var tankarna privata.
De ville på sikt få i gång ett arbete som åter formulerade en vision om verklig demokrati, ett vägval. Här, i Europa, i världen. ”Den svenska modellen behöver förändras så att värdegrunden och det goda livet blir ledstjärnan framåt”, skriver de. De beskriver EU som en välbehövlig balanserande kraft mot USA och ett alternativ till Nato.
Man kan se två politiska eldsjälar framför sig. De vill förändra, bygga nytt. Hitta tillbaka till en starkare demokrati, den demokrati som en gång var ”farlig”, eftersom den trängde ner i folkdjupen.
– Våra samtal om politik var andningshål för mig, för som landshövding får jag inte tala politik. Men med Anna kunde jag göra det. Jag fick pysa.
Eller släppa rusånga, som de sa hemma i Bo Holmbergs Kramfors. När de kokade massan i fabriken släppte de ut rusånga för att lätta på trycket.
Bo Holmberg och Anna Lindh levde ett liv med almanackor. Han tog ansvar tre dagar, hon två. Hon lagade mat samtidigt som hon talade i telefon och tömde faxen. På morgnarna gick hon upp före sex, satte sig på motionscykeln, tittade på inspelade tv-program och läste promemorior. Ibland joggade de tillsammans längs Nyköpingsån och hon talade i mobilen.
– ”Lägg av, Anna!”, hojtade jag.
– Jag förstår inte hur hon hann med allt, för jag kan bara göra en sak i taget.
Mitt i denna turbulens fanns stunder av allvar och stillhet, när både barnen och maken uttryckte oro, en rädsla för att något skulle hända henne.
Hon flög, hon besökte oroliga länder, pratade i telefon när hon gick över gatan. De talade ofta med pojkarna om detta, försökte skingra deras oro, få dem att förstå att detta var en del av familjens vardag.
Deras söner sa: ”Vi har världens bästa föräldrar, men hur kunde ni välja världens sämsta yrke?”
– När Anna skulle åka till Turkiet krävde jag att hon skulle ha Säpovakter. ”Jag släpper inte i väg dig annars”, sa jag.
– Hon sa aldrig nej till personligt skydd. När hon eller vi var utomlands hade hon ibland kvinnliga säkerhetsvakter. Vi shoppade tillsammans med dem, hade roligt ihop. Nej, det var inte jobbigt. Man vet ju vilket syftet är. Hade Anna haft livvakt på NK hade ju det som hände aldrig hänt.
Vad tyckte du om att hon hade så mycket ljus på sig?
– Jag var glad. Men hon visste, att i dag kan man vara populär och i morgon är man golvad. Det hade hon ju sett på mig. Hon visste genom mig vad som händer när man som politiker blir uthängd, misstänkliggjord. Jag vet hur rackarspelet går till.
Han sa till henne att hon måste veta vilka i regeringen hon kan ha verkligt förtroende för. Hon måste kunna hantera medierna. Och hon skulle tänka på vad hon sa och inte sa till dem som fanns i hennes personkrets.
På 80-talet rullade ”Holmbergaffären” i månader. Han anklagades för att vara girig, att han försökte tjäna pengar genom att bo på två ställen, i sitt hus i Härnösand och i lägenheten i Stockholm.
Då var det hustrun Anna Lindh som stöttade honom.
Hon skrev ett brev till alla grannar och redogjorde i detalj för vad det dubbla boendet kostade, när han var på det ena stället och när han var på det andra. Sedan gick hon ut i höstmörkret och lade papperen i grannarnas brevlådor.
Onsdagen den 10 september 2003 förflöt, timmarna gick. Bo Holmberg och Anna Lindh hade ingen kontakt under dagen. Han visste inte att hon gick till NK, men han är inte förvånad. ”Hon ville vara bra klädd och skulle ju vara mycket i tv under veckan.”
– Dagen innan, på tisdagen, kom hon uppspringande på residenset med några påsar. Jag satt i ett sammanträde. Anna ville visa två jackor hon hade köpt. ”Vilken tycker du bäst om? Vilken ska jag ha i tv?”
– Hon ville ofta stämma av med mig, för när vi träffades brukade jag köpa kläder till henne från en boutique i Stockholm. Jag ville så gärna se henne i kläder jag själv tyckte om.
Till kvällen skulle han se henne på tv.
Vid 16-tiden ringer Anna Lindhs väninna. Hon berättar att de var på NK och att hustrun blivit knivskuren i magen.
”Ring Bosse!”, hade Anna Lindh sagt. ”Säg att han tar hand om barnen och att han inte åker hit.”
Han gjorde det. Åkte hem till barnen och berättade vad som hänt.
– Om man blir knivskuren i buken kan man klara sig ganska bra, det beror ju på var det tar. Och jag ville inte tro det värsta.
Sedan ringde läkarna och bad honom komma till sjukhuset. Bo Holmberg kontaktade Anna Lindhs syster, som bilade ner från Enköping. Sönerna skrev ett brev till mamma, som pappa tog med sig.
När han kom till Karolinska sjukhuset fick han veta hur allvarligt skadad hans hustru var.
Där slogs han ut, säger han. Till kropp och själ. ”Hur ska jag klara barnen?”
Han låg på golvet, bokstavligen, i det rum han och släktingarna fick disponera.
När han nästa dag åkte hem till Nyköping fick han tillbaka något slags kraft, varför och hur vet han inte.
När han började tala med sina söner kände han sig ännu starkare, mitt i smärtan.
– De har satt ord på sorgen.
David, 13 år, har sagt:
”Mamma lever i oss, för vi har hennes blod, hennes färger, hennes uppfostran.”
– Först tappade jag Anna och sedan var jag rädd att jag skulle tappa pojkarna också. Men jag ser att jag inte gör det, och det lyfter mig.
– Samtidigt har gråten funnits där, tiden har luckrats upp. Det är som om de här veckorna har varit en enda lång dag.
Mitt i detta konturlösa kaos har en ström av värme vällt in från både den stora världen och från den lilla, från Kofi Annan och barn på dagis. Gosedjur och blomsteruppsättningar. Dikter. Hockeyspelaren Mats Sundin skrev några ord på två av sina spelartröjor, nummer 13, och skickade till sönerna.
Han har varit i Stockholm och sett alla blommor utanför utrikesdepartementet, Rosenbad och NK. Han har till och med varit uppe på plan 1 och tittat, sett hur fint de gjort med ljus, blommor och porträtt på Anna. Han har deltagit i högtidsstunden för henne i Stadshuset, hört alla varma ord. Omtanken ger honom styrka. ”Jag känner mig så förmånligt behandlad mitt i allt elände.”
– För Anna hängde den stora och lilla världen ihop, det var samma sak. Hon talade på samma sätt offentligt som hemma och det var storheten med henne.
– För mig har dessa världar hängt ihop bara i teorin. Men genom sorgen, genom att tala med pojkarna, genom den värme som möter mig från olika håll, har jag insett att den lilla världen och den stora är en. Att livet, både i stort och i smått, går ut på att kämpa för det goda livet. Mot orättvisor, mot förtryck. För människovärdet.
Den politiskt och filosofiskt intresserade Bo Holmberg håller sånär ett valtal och säger:
– Nu måste värdegrunden och etiken sättas i förgrunden, i familjen, i skolan och i politiken.
– Med de stora tankevärldarna Aten och Jerusalem måste Sverige byggas framåt.
Jag undrar om han brytt sig om jakten på mördaren.
– Mycket.
Vad tänker du om den person som tog din hustrus liv?
– Det passar sig inte för tryck.
Vad tycker du om det du läser i tidningarna?
– Vissa saker har berört mig väldigt illa. Bilderna av Anna på båren och ljuget om vad den nu frisläppte ”mördaren” skulle ha sagt. Den verklige mördaren sa ingenting.
– Jag försöker dra undan tidningarna från barnen, men hinner inte alltid. Försöker förklara att tidningarna skriver så mycket om henne för att alla visste vem hon var. Jag hör dem säga: ”Hon var så duktig på jobbet. Det är därför.”
– Men jag har ärligt kunnat säga till dem att mamma inte hade ont, för det hade hon inte. Jag har fått ett brev från läkaren som tog hand om henne på NK och han försäkrar att hon inte led.
Om jag säger hämnd, vad säger du då?
– Nej.
Hat?
– Vet inte. Nej.
– När Anna talade med David och Filip sa hon att den som känner hat och vill ha hämnd, han är ingen bra människa. Jag måste svälja sådana känslor.
Vad gör du när barnen somnat?
– Tänder ett ljus framför Anna, pratar lite med henne. Spelar musik.
När du tänker framåt, vad tänker du då?
– Jag tänker på barnen. Att jag ska vara både far och mor.
– Jag tänker på det praktiska. Mitt eget liv har jag inte funderat på.
– Men när jag ser killarna känner jag att de klarar det här. Om de klarar av det, då kommer jag också att göra det. Det trodde jag inte när jag fick dödsbudet.