Sedan snart fyra år är Katerina Janouchs make Robert nykter och tillfrisknande.
Det är svårt att föreställa sig kaos när man kliver in i den eleganta funkisvillan. Rummen är vackert och trendigt möblerade och maffig konst hänger på väggarna. Katerina Janouch ursäktar någon enstaka utspridd leksak och serverar kaffe vid det rejäla matbordet. Familjen som bor här är sju personer stor.
- Det spelar ingen roll vilket samhällsskikt man tillhör - som missbrukare eller anhörig är man allra längst ned, och det känslomässiga helvetet är exakt likadant. Inga känslor är unika, men vissa känslor är väldigt fula, säger Katerina Janouch.
"Anhörig" är en intim och utlämnande skildring av förnekelse, ångest, oro och katastrofer. Alkoholen finns med i relationen från början, länge bara som en fullständigt självklar del av ett frekvent festande. Sluttningen kommer smygande, men utförsbacken blir allt brantare. Successivt tar alkoholen över allt mer av romanfiguren Rickards vakna tid. Efter en tid kompletterar han den med kokain, allt intaget i de glammiga miljöerna på Stockholms innekrogar.
Parallellt med missbruket växer familjen. Barnen blir fler i en kombination av längtan och försök att lappa ihop den sargade familjen. Marisa blir allt mer desperat. Hon skäller, bråkar och slåss; han ljuger, gömmer, ljuger igen - tills allt brister och Rickard begriper att han är sjuk. Han går på behandling och får återfall - eller "tar" dem som Katerina Janouch i boken poängterar att det heter. Återfall är ingenting som bara hoppar på en, de är ofta medvetna och alls inte slumpartade. Marisa kastar ut sin man, han skärper sig, och nu, nu ska det gå - och hon tar tillbaka honom.
I boken ungefär som i verkligheten.
Katerina Janouch var 29 år, frilansande journalist och ensamstående mor till en fyraårig pojke. Robert var 22 och känd i Stockholms krogvärld, bland annat genom klubbarna Vegas och G-klubben. De möttes i ett förälskat rus.
Elva år senare skriver Katerina Janouch i raseri, i raseri över hur ensam hon kände sig och över att någon liknande bok inte fanns när hon hade behövt den. En bok som inte handlade om missbrukaren-A-lagaren, den utstötte, nedgångne, utan om en missbrukare som är ung och snygg, super ur kristallglas och som aldrig skulle komma på tanken att kalla sig själv för "alkis". Fast hon vet inte om hon hade kunnat ta till sig en sådan bok när det gällde, medger hon, då var hon koncentrerad på överlevnad och inte särskilt mottaglig.
- Jag gjorde alla klassiska fel. Jag dolde, jag bet ihop, jag tänkte att jag skulle klara det här på egen hand.
Frustrationen och vanmakten blev så stor att Katerina Janouch tog till våld. Under flera av de nattliga bråken slog hon sin man, slog och slog och slog.
- Det är en myt att det bara är män som slår. För en man är det en dubbel skam att bli slagen av en kvinna. Vi kan hantera män som slår, men har svårare med kvinnor som slår män. På något sätt tycker vi att det är rätt åt honom. Så är det aldrig om en man slår en kvinna.
Men hon har inga ursäkter för våldet, bara förklaringar.
På ett sätt var det bra att missbruket - och relationen - drevs till sin spets, säger hon. Det hade varit värre med ett lågintensivt supande utan given ände. Det tog ändå för lång tid innan hon sparkade ut honom och ansökte om skilsmässa, hon borde ha gjort det mycket tidigare. Det enda som hjälper är att sätta hårt mot hårt, säger hon: ställa ultimatum, kalla in advokat.
- Men jag var nyförlöst och allt var bara bebisar och småbarn. Det var inte lätt att fatta några beslut alls. Men det var först när Robert insåg att han riskerade att förlora kontakten med barnen som han förstod att det var allvar. Han blev chockad.
Brytningen med honom var nödvändig.
- Ja, som anhörig måste man tänka på sig själv, och som kvinna måste man lära sig att vara egoistisk. Som anhörig tappar man sina egna behov, önskemål och intressen och någonstans börjar man förakta sig själv. Först när han hade flyttat kunde jag tänka "shit, det här är ju jag!" Det är både intressant och skrämmande att åter stifta bekantskap med den människa man har förlorat på vägen - och upptäcka att man tycker om den personen. Men även den som missbrukar kan behöva tid för sig själv, tid att hitta tillbaka. När båda har läkt på egen hand kan man - kanske - hitta tillbaka till varandra. Många klamrar sig fast vid sin relation, men man ska aldrig stanna kvar för att man är snäll eller tycker synd om. Vi var ifrån varandra i nio månader. Man ska kräva resultat, inte ta något snack. Det är så mycket jidder, så mycket ljug i ett missbruk, säger hon och skakar på huvudet.
Även efter erkännandet är vägen till friskhet lång och krokig.
- Det går inte att fatta för oss som inte har missbrukat hur svårt det är att bli fri från ett beroende. Man tänker "åh, vad skönt, nu har han erkänt" och tror att allt ska bli bra. Så är det inte.
Hon beskriver missbruket som en elakartad cancer med ständiga metastaser, som en alien som inte ger sig utan strid.
I dag har Robert lämnat klubbarna i city. Han har tagit hit det amerikanska självhjälpsprogrammet Cocaine anonymous och gensvaret har varit stort.
Utöver missbruksskildringen är "Anhörig" också en kärlekshistoria. Passionen är den grundbult som gör att relationen faktiskt inte dör.
- Robban var rädd att boken skulle vara bitter, men det är den ju inte. Han fick läsa när jag hade skrivit ungefär hälften. Det är inte många som skulle gå med på något sådant här, men Robert är en väldigt speciell man, säger hon och ler.
Den syster som i boken är en viktig person och ett stöd finns dock inte i verkligheten.
- Jag har alltid velat ha en syster. Min och Roberts mammor var viktiga, och jag har särskilt en väninna som är så nära man kan komma en syster. Vi hade väldigt kul ihop under den här tiden, och det var mycket galghumor. När vi var trötta kunde vi gå ut och ta ett par drinkar. Det blev en ventil, och jag fick glömma alla blöjor och all inklistrad spaghetti.
Hon skrattar och gör en paus. Sedan säger hon, allvarligare:
- Min räddning är att jag är lekfull och tycker om att skratta. Jag vill inte lägga mig ned och dö.
Händelserna har förstås förändrat henne. Hon har blivit mer ödmjuk och tar inte längre livet för givet. Hon är inte lika dömande som förr, klagar inte lika mycket, är mer empatisk. Den uppkäftighet och den kaxighet hon fått med uppfostran - "jag har alltid trott att allt är möjligt" - har slipats ned.
Hon är kluven till svenskarnas relation till alkohol.
- Vi har ett hysteriskt förhållande till sprit, men det blir ju inte bättre av att folk fråntas sitt eget ansvar. Fast jag undrar om det finns en reservplan om alkoholskadorna ökar med sänkt skatt? För det gör de.
Hon tror på att vara restriktiv med alkohol om man har barn, och på att försöka skjuta upp tonåringars alkoholdebut så mycket som möjligt.
Vi talar lite om hennes egna barn. Hon säger att de var små under "helvetesåren" (den yngsta inte ens född under missbrukstiden) och nog har klarat sig ganska bra. Fast den äldste pojken har tagit illa vid sig och tycker att boken hon skrivit är pest.
- Och jag var nog inte en så rolig mamma alltid, hade kort stubin och var frånvarande. Men ingen gick hungrig eller smutsig, och vi har alltid gett våra barn mycket kärlek. Vardagen är en räddning också: som morsa kan man inte bara strunta i allt.
Att vara anhörig suger musten ur en, det tar livslust och initiativförmåga. Katerina Janouch höll sig uppe tack vare vardagsrutinerna, barn behövde nattas och tvättas, mat handlas och lagas. Men hon hade tider av handlingsförlamning när bara det nödvändigaste blev gjort.
- Man ska aldrig säga att det inte kan hända, men det skulle krävas mycket för att jag som mamma skulle sluta ge barnen mat och bara lägga mig ned. Det var för deras skull jag höll mig uppe. Ett tag var det tveksamt om de hade en farsa, men morsan skulle inte svika. Det var jag helt säker på.