Politikerveckan i Almedalen, den har väl alltid funnits? Ånej. Det är lätt att glömma hur blygsamt allt startade. Myllret av seminarier är rätt färskt.
Att utbildningsminister Olof Palme brukade fira semester på Fårö var väl känt för de gotländska socialdemokraterna. 1968 bad Georg Pettersson, s-ordförande på Gotland, den blivande statsministern att hålla ett litet anförande för de lokala partivännerna.
En flaklastbil ställdes vid Kruttornet i norra änden av Almedalsparken. Palme talade, regeringskollegan Krister Wickman var också där. Publiken höll på att blåsa bort men var glad ändå.
Fast året därpå blev det inget. Olof Palme hävdade visserligen 1981 att han var i Almedalen för 14:e året i rad, men det var inte sant. Statsmannen var allt lite skrockfull och ville undvika tal nummer 13.
Under 70-talet byggde hur som helst Palme en egen arena där han avspänd och i skjortärmarna kunde dominera medierna mitt i nyhetstorkan. Genialt för sin tid. De andra blev avundsjuka och tog upp kampen genom att själva åka till Gotland. Moderaterna betraktade Almedalen som ett suspekt sossejippo men skickade ändå dit Gösta Bohman redan 1976.
Många "utspel" är svårbegripliga för en nutida arkivbläddrare. Minnet är ofta kort i politiken.
Å andra sidan går åtskilligt igen. Socialdemokraterna har sagt "fler jobb" fler gånger än någon kan räkna, och fram till alliansens födelse "borgerlig splittring" lika ofta. Och 1980 sa Gösta Bohman att socialdemokraterna, till skillnad från hans moderater, är ett uselt löntagarparti; så långt från Fredrik Reinfeldts "nya arbetarparti" är det inte.
Samverkan i mitten och över blockgränserna har kommit och gått. Vänsterledaren Lars Werner badade varje år, oavsett väder. Miljöpartiet ville alltid sitta i s-regeringarna. Mer uppseendeväckande var det väl när kristdemokraternas Alf Svensson ville aidstesta alla Sveriges vuxna (1987).
Andra kommentarer har möglat. Ekonomiminister Bohman skrev autograf tvärs över bröstet på en sjubarnspappa, och undrade om inte någon dam också ville ha en. Numera skulle sådana utspel tvinga statsråd att söka nytt jobb.
I dag är Almedalen en behaglig park med pöl i mitten och talarstol i ena hörnet. Den började sin bana som hamn på Hansatiden men fylldes igen när det blev för slammigt. Det värsta politiska grälet utbröt redan strax efter andra världskriget, när Gotlands socialdemokrater ville göra folkpark av Almedalen. Efter 20 år sänktes planen i havet. Öldrickande Jack-typer från Ulf Lundells värld tog över, men alkoholförbud fick dem att dra vidare.
Almedalen blev Palmedalen. Hans bild av det borgerliga budgetunderskottet som en stapel av hundralappar från Almedalen till Hoburgen skulle härmas av många. Inte minst Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som 1991 staplade drickabackar för att visa hur enkelt ny demokrati kunde lösa Sveriges problem. Det hade inte Palme gillat.
"Sveriges nya politiska centrum", hette det i en tidningsrubrik redan 1976. Lågkonjunktur och kris skulle dock drabba även Almedalen, åtskilliga gånger.
Löntagarfondsstriden drog 1981 för första gången alla partiledarna. Men när det inte var valår höll sig flera borta, och medierna suckade över att Almedalen förlorat dragningskraften.
Med skotten på Sveavägen i februari 1986 såg det faktiskt ut att vara slut. "Almedalen som central politisk sommarscen dog med Olof Palme", skrev DN. "Mordet på Palme blev slutet för Almedalen", skrev Expressen.
Statsminister Ingvar Carlsson vägrade tala i Almedalen, av respekt för Palme (ända tills änkan Lisbet Palme övertygade honom om att det var okej). Sundsvall startade en konkurrerande politikervecka. 1991 flyttade alla partierna till Östergravar vid ringmuren.
Botten var nådd.
Den stora comebacken dröjde. Partiledarna dök upp lite som de ville. Men någonstans i mitten av 90-talet upptäckte lobbyisterna Almedalen. Miljöpartiet gnällde över att Industriförbundet ordnade ett eget seminarium 1995, men direktörerna skulle få sällskap.
Ingen tycks veta riktigt hur det gick till. Ingen hade en plan, ingen raggade deltagare. De bara kom.
2001 skrev journalisterna om ett gigantiskt åsiktskollo och om politikens Kiviks marknad. Enögda intresseorganisationer, från facket till arbetsgivarna, från pensionärerna till bryggarna, alla började de strömma till Almedalen.
Medierna är också viktiga spelare men har blandade känslor. En del journalister gillar cirkusen, liksom politikernas och lobbyisternas tillgänglighet inom gångavstånd. Andra förfasar sig: tänk, folk försöker påverka oss och politikerna!
Tja. Utan någon som vill styra debatten kanske det inte blir någon debatt. Och inga journalister är tvingade att låta sig bjudas på vare sig argument eller drinkar på Donners brunn.
En del kallar explosionen i Almedalen för politikens förflackning. Spinndoktorer har börjat varna politikerna för att viktiga utspel drunknar i mängden, bättre att vänta.
Fast politiken är fortfarande navet. Och visst går det att få utspel att märkas.
2006 gjorde de borgerliga upp om fastighetsskatten. Det var mycket klokt (till och med förre statsministern Göran Persson var imponerad).
Sommaren före euroomröstningen sa centerledaren Maud Olofsson att Hitler ju också gjorde tokiga saker, som att bygga en enhetsstat med gemensam valuta. Det var inte riktigt klokt.
Små aktörer ska vara duktiga för att märkas, och behöver dessutom flyt. "Kulturpartiet" lyckades 2005 lura flera dussin journalister att deras satsning på riksdagen var seriös. I själva verket var jippot regisserat av Riksteatern för att få lite rampljus på kulturen.
De stora måste också testa ramar och regler.
Alliansen fick skäll i fjol för att de inte uppträdde gemensamt. Nu blir det stort alliansseminarium, samma dag som miljöpartiet håller tal. Säkert är mp lika förtjust som kd var 2006 när Göran Persson lanserade en ny bok på deras dag.
I fjol förekom en del skolk. Nu är det bara två år till nästa val. Alla partiledarna kommer.