Ibland ser man saker med nya ögon. Ett sådant ögonblick kom strax före midnatt på torsdagkvällen när Jean-Claude Juncker, Josep Borrell och Jose Manuel Barroso slog sig ned på podiet för att hålla presskonferens. Där satt EU:s tre presidenter - ja, Europeiska Unionen har liksom Bosnien-Herzegovina tre presidenter - men hur många av unionens medborgare vet vilka de är och vad de gör och vem som tillsatt dem?
Ett system som ingen begriper, uppbackat av politiska ledare som nått bottennivåer i popularitet på hemmaplan, kombinerat med stagnerande ekonomier: det är den explosiva blandning som fått de franska och holländska väljarna att revoltera och rösta nej till EU-konstitutionen.
Denna revolt vill EU-ledarna möta med en debatt mellan det "civila samhället, arbetsmarknadens parter, de nationella parlamenten, de politiska partierna" samt EU:s institutioner. Det är rätt patetiskt. Särskilt som den debatten redan har hållits en gång, före och under framtidskonventet som skrev den nya EU-konstitutionen, med entustiastiskt deltagande av det civila samhället från fackföreningar till kyrkor. Den ledde rakt in i den franska och holländska folkomröstningsväggen.
Kan "more of the same" lösa förtroendekrisen? Knappast.
Förtroendekrisen har djupare rötter. Europasamarbetet levererade i flera decennier fred och tillväxt på en kontinent som två gånger på 1900-talet skakats av förödande krig. "Fred och potäter" räckte för att få stöd från den generation som upplevt krig, hunger och ransoneringar men imponerar inte på den generation som tar fred och öppna gränser för givna men känner osäkerhet inför framtiden och oro för jobben. Inför dem har EU ingen ursäkt för att vara det elitprojekt det är, och för att råda bot på deras misstro krävs mer än ännu en välmenande debatt.
Men det är inte hela EU som är i kris. I unionens nya utkanter har Europasamarbetet ännu framsteg att ge - från nya exportmöjligheter för det polska jordbruket till upprensning av korruptionsträsket i det rumänska rättsväsendet. Och naturligtvis freden och tryggheten, möjligheten att i EU:s hägn få ökad tyngd mot mäktiga grannar som Turkiet och Ryssland.
De nya medlemsländerna är dynamiska och entusiastiska. Stödet för EU-medlemskapet ökar bland väljarna. Till och med i Malta, det land som var mest splittrat före EU-inträdet, står nu plötsligt ett enat parlament och stampar av iver att ratificera EU-konstitutionen.
Och när budgetförhandlingarna gick mot kollaps erbjöd sig plötsligt de nya medlemsländerna med Polen i spetsen att avstå från en del EU-pengar om det kunde rädda uppgörelsen, något som vittnar om såväl optimism och självförtroende som starkt Europaengagemang.
Men i den gamla EU-kärnan råder nästan en "fin de régime"-känsla, en känsla av slutet på en epok med ekonomier som slutat skapa jobb, politiska ledare som saknar förtroende och partisystem på väg att rämna på längden och tvären. Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna - alla verkar de på något sätt stå inför ett politiskt vägskäl.
Inför denna oroande bild valde EU-ledarna på torsdagkvällen att trycka på pausknappen i hopp om att det om några år ska gå att trycka på "play" igen och på nytt se blomstrande ekonomier och nöjda väljare.
Att de inte kunde enas om en långtidsbudget är bara ett symtom på att det inte finns en klar vision om vad EU ska göra och vad dess gemensamma resurser ska användas till.
För att skapa jobb, möta globaliseringens utmaningar, få en bra miljö, säkerhet och fred på jorden "behöver vi Europa, ett mer enat och solidariskt Europa, som utvecklas inom en mer effektiv och demokratisk ram, skriver EU-ledarna i sitt uttalande från toppmötet.
Det går att hålla med om de vackra orden och ändå tycka att de har oroväckande litet att komma med. Kanske är det dags för EU:s kärnländer att för omväxlings skull hämta inspiration från de nya medlemmarna.