Vänsterpartiets Lars Ohly platsar inte på listan över de 100 mäktigaste personerna i Sverige, enligt en panel i tidningen Aftonbladet strax före nyår.
Det är bara att instämma med Ohly: "Det var en dålig panel." Ännu lägre blir betyget när det visar sig att miljöpartiets språkrör Peter Eriksson inte heller finns med på topplistan.
För de kanske största förändringarna i svensk politik de senaste åren har drivits fram just av dessa personer. Regeringen har tvingats till en helt ny asylpolitik, med en ny rättsordning och dessutom en tillfällig asyllag för tusentals gömda flyktingar.
Och Lars Ohlys och Peter Erikssons makt blir alla stockholmare varse på tisdag morgon, när storskaleförsöket med trängselskatt startar.
I själva verket har vänsterpartiet aldrig haft så stort inflytande över regeringspolitiken som i dag. Statsminister Göran Persson har inte bara tvingats ge de båda samarbetspartierna vetorätt över hela den ekonomiska politiken, utan också under det senaste året fått släppa till den tidigare så heliga försvarspolitiken.
Men det tycks ändå inte bara vara Aftonbladets panel som inte upptäckt Lars Ohlys makt. Även en stor del av vänsterpartiets tidigare väljare har vänt partiet ryggen. De har gått över till socialdemokraterna eller lagt sig på sofflocket uppenbarligen tvivlande på partiet.
Efter partiets storhetstid under Gudrun Schymans ledning är vänsterpartiet nu åter nere på samma nivåer som under Lars Werners tid som partiledare, då partiet tvingades förlita sig på "Kamrat 4 procent" i form av stödröster från vänsterinriktade socialdemokrater.
Men det är inte bara opinionssiffrorna som påminner om Lars Werners epok. Lars Ohly har i sin desperation över krissituationen i partiet inför valet ompositionerat sina åsikter på ett sätt som får det att verka som om Werner är hans främste rådgivare.
Ohly har under hösten slutat kalla sig kommunist, men säger samtidigt att han står fast vid de kommunistiska idealen. På samma sätt som när partiet bytte namn från vpk till v, och strök "kommunisterna", utan att ändra politisk inriktning.
I Ekots lördagsintervju på nyårsafton vägrade Lars Ohly ansluta sig till Gudrun Schymans avståndstagande från kommunismens idéer. Och han skickade också ut en försonande signal till de allra mest hårdföra kommunisterna i partiet med ett löfte om fortsatt stöd till Kuba.
Men samtidigt lanserar sig Ohly som totalt kompromissvillig med socialdemokraterna.
När Lars Ohly tillträdde som partiledare var hans entydiga besked att vänsterpartiet inte kan gå in i regeringssamarbete med socialdemokraterna. Åsiktsskillnaderna mellan partierna, om framför allt utrikespolitiken, är för stora. Det lät som om han helst skulle vilja bryta samarbetet så snart som möjligt.
Nu säger Ohly att vänsterpartiet vill vara med i en regeringskoalition efter valet om det blir samma riksdagsmajoritet som i dag. Han ställer inte ens som villkor för fortsatt stöd till socialdemokraterna att det blir en regeringskoalition.
Det är misstänkt likt vänsterpartiet under Lars Werners tid. Klassisk överbudspolitik i valmanifestestet om 200.000 nya jobb, kombinerat med kommunistisk retorik, men där ändå dagspolitikens viktigaste uppgift är att rädda en socialdemokratisk regering.
Inför kongressen har majoriteten stärkt sin ställning internt, men vi kan inte räkna med några tydliga besked om partiets framtida inriktning den kommande helgen.
Partiets framtid avgörs snarare av hur trovärdig Lars Ohlys nygamla vänsterpolitik lyckas framstå inför väljarna.
Det beror bland annat på vilka som får möjlighet att kandidera till riksdagen för partiet. Många av de realpolitiker som sitter i riksdagen är besvikna över partiets utveckling och väntas avgå. Men det kan också bli utrensningar från listorna av partimajoriteten, som vi såg försök till inför förra valet.