Sverige ska inte längre utbilda värnpliktiga för att möta den ryss som aldrig kommer, utan börja utbilda soldater som ska kunna delta i strid tillsammans med andra EU-länders soldater runt om i världen. Att regeringen sedan tvingas driva igenom det i riksdagen tillsammans med nedrustningsivrande miljöpartiet beror antingen på en rejäl taktisk blunder av statsminister Göran Persson, eller på att han vill bana väg för miljöpartiets marsch in i regeringen.
Försvarsminister Leni Björklund och de borgerliga partiledarna skyller nu på varandra för att de senaste veckornas försvarsförhandlingar brutit samman. Men egentligen började förhandlingsspelet om försvaret redan efter valet 2002, då regeringen kom överens med miljöpartiet och vänstern om att göra upp om budgeten under de kommande fyra åren, utan att göra något undantag för försvaret.
Men regeringen har ändå agerat som att den också skulle sköta försvarspolitiken traditionsenligt tillsammans med centerpartiet.
Det är en svår ekvation, och centerledaren Maud Olofsson har i takt med att hon förändrat partiets EU-politik, högt och tydligt deklarerat att hon vill bryta den traditionen. Hon sade redan i våras att centerpartiets krav är att flera borgerliga partier ska vara med för att det ska bli någon blocköverskridande försvarsuppgörelse.
Maud Olofsson talade i maj om "en utsträckt hand" till regeringen, och de fyra borgerliga partiledarna höll en gemensam presskonferens för att manifestera sin vilja att bli ense om försvarspolitiken.
Men Göran Persson trodde uppenbarligen inte på det borgerliga utspelet, utan var övertygad om att centern och kanske kristdemokraterna ändå till slut skulle bryta den borgerliga enigheten. Eller också gav han redan då upp ambitionerna att nå en uppgörelse med de borgerliga.
För sedan dess har regeringen ägnat huvuddelen åt sin tid åt att förhandla med vänsterpartiet och miljöpartiet om budgeten, inklusive försvarsbudgeten. De borgerliga partierna bjöds in först när pengafördelningen var klar och Göran Persson gett vetorätt till vänsterns Lars Ohly och miljöpartiets Peter Eriksson över eventuella justeringar.
Samtidigt som det här taktiska spelet pågått har regeringen i tysthet genomfört stora politiska förändringar av den svenska försvarspolitiken. Sverige har åtagit sig att bygga en militär snabbinsatsstyrka i EU, tillsammans med i första hand Finland, som omedelbart ska kunna sättas in i krisområden. I övriga EU kallas det för "battle groups", stridsstyrkor, eftersom det handlar om soldater som ska kunna agera i strid i så kallade fredsframtvingande insatser. Men regeringen har valt begreppet "insatsstyrka", för att det ska framstå som mer likt traditionella FN-insatser.
Sverige ska ställa upp med merparten av en "battle group" på 1.500 soldater. På det här sättet vill regeringen visa att Sverige inte tillhör B-laget i EU.
Det här är en förändring av försvarspolitiken som också ligger i linje med de borgerliga partierna, där framför allt centerns Maud Olofsson argumenterat för ett starkare EU med försvarskapacitet. Men det är en förändring som går helt på tvärs med miljöpartiet och vänstern, vars främsta argument mot EU-samarbetet just är det fördjupade försvarssamarbetet.
Nu får regeringen luta sig mot miljöpartiet för att genomföra sin försvarspolitiska kursomläggning. Och miljöpartiets ledning verkar så glad över att få vara med att den glömmer sina principer och kravet om att försvaret bör rustas ner.
Det är en logisk utveckling om Göran Persson och miljöpartiets språkrör har en hemlig plan att fördjupa samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet som resulterar i en tvåpartiregering efter nästa val. Om inte, har den taktiske mästerspelaren i Rosenbad gjort några ödesdigra misstag.
Han har med sin förhandlingstaktik lyckats få den borgerliga alliansen att framstå som förvånansvärt stark. Samtidigt som regeringen inför omvärlden framstår som beroende av miljöpartiet och vänstern i försvarspolitiken och EU:s militära samarbete.
Och regeringen får ensam ta emot kritik från människorna på de orter som drabbas av regementsnedläggningar.