Varför har du inte velat tidigare?
– Det har inte funnits någon alldeles genomtänkt hållning till det. Jag har försökt begränsa mina partipolitiska uppdrag, bland annat av det skälet att jag försöker hålla på möjligheten att träffa min familj. Det här uppdraget är betungande som det är. Nu har jag landat i att jag kan hantera ett partistyrelseuppdrag utan att jag behöver turnera land och rike kring under helgerna, för det har jag inga planer på att göra nu heller. Jag har så många arbetshelger som det är.
I somras sa du att du vill påverka politiken på fler områden, vilka områden tänker du i första hand på då?
– Jag tycker att kärnan i mitt politiska uppdrag är den ekonomiska politiken och det jag vill hålla på med. Jag tycker att det finns en logik i det här med att ta fram nästa mandat. Jag har ingen ambition att ha en så väldigt mycket bredare politisk roll, det känner jag inte att det är självklart i alla fall.
Är det några områden som du ändå känner att du vill jobba mer med?
– Det är rätt mycket som återstår att göra inför nästa mandatperiod. Vi behöver få en andra eller tredje våg av reformarbete på plats och de reformerna behöver också sätta sig en tid. Det är väl uppenbart att Sverige har ett tydligt problem med ungdomsarbetslösheten och med integration, som vi inte riktigt har fått grepp på. Nu tror vi att den generella arbetslösheten när krisen väl är över ska börja komma ner. Det är möjligt att det också sker större förbättringar av ungdomsarbetslösheten än vad vi har trott, men vi ska nog inte helt utesluta att det är någonting som gör att vi måste komplettera reformpolitiken så att det fungerar bättre för ungdomar och invandare. Det tror jag sen naturligt för över till utbildningspolitiken och lärarnas roll, kunskapsuppdraget och yrkesutbildningen, där jag känner att vi påbörjat ett arbete men där det är rätt långt kvar innan vi når bra resultat. Jag tror att vi har börjat förändra synen på yrkesutbildning men det är fortfarande så att Sverige har den yrkesutbildning som har minst inslag av praktik. Där känner jag att det är rätt mycket kvar innan vi är framme.
Nu införs bland annat lärlingsanställningar, vad kan ni göra mer?
– Det är ju än så länge bara trevare. Det är fortfarande så att praktikinslaget i yrkesutbildningarna är 17 veckor eller någotsånt. Där måste vi göra mer för att det ska fungera bättre i övergången mellan skola och arbetsliv. Jag tror också att vi måste få en process där parterna på arbetsmarknaden börjar prata om de här sakerna med varandra. Vad har de för ansvar och uppdrag för att få en större och bredare väg in i arbetslivet.
Regeringen får ibland kritik för att vara idéfattig, vad ser du som nästa stora projekt efter arbetslinjen?
– Till att börja med ska man inte underskatta att arbetslinjen är en ekonomisk och politisk hörnsten i vårt regeringsarbete. Det går inte att komma ifrån att en betydande del av våra utanförskapsproblem är kopplade till att det lönar sig för dåligt att arbeta. Vi har förändrat Sverige, men Sverige är fortfarande en välfärdsstat med relativt höga inkomstskatter och då är det fortsatt så att vi har problem med drivkrafterna. Det har minskat men det är fortfarande stort. Och så länge Socialdemokraterna håller fast vid den här konflikten – de försökte röra sig när det gäller a-kassan, det är uppenbart att det orkade de inte – så i realiteten har de en bidragspolitik och vi har en arbetslinje. Och det tror jag är den starkaste politiska tillgång som Moderaterna och Alliansen har. Jag tror att S sitter fast i en bidragspolitik på grund av att de har minskat så mycket i de stora städerna och är så beroende av de fackliga organisationerna att de är fast i det. Vi har ingen som helst anledning att backa undan från en politisk strid som gett oss två val. Jag tror att det är rätt stor sannolikhet att det ger oss även en tredje valseger. Sen kan man diskutera hur vi ska gå vidare och utveckla den, det kan handla om vad vi behöver göra på bostadsmarknaden, vi har bekymmer på integrationssidan, i utbildningssystemet kommer det fortsatt att vara högt reformarbete. Det finns stora och omfattande områden där vi löpande behöver bedriva reformarbete. Sen måste vi också ha ekonomiska realiteter klara för oss, det finns inte utrymme för stora skattesänkningar förrän vi är framme vid mer betydande överskott.
Så du ser inget enskilt politiskt projekt som kan jämföras med arbetslinjen?
– Arbetslinjen är en huvudlinje. Sen kommer reformerna där te sig annorlunda. Just nu sätter vi igång arbetet med att få ett fungerande sätt att göra det mer lönsamt att gå från socialbidrag till arbete. Förmodligen har vi en del svårigheter på bostadsmarknaden som vi måste få ordning på för att öka rörligheten. Vi har en infrastrukturproposition nästa år som vi börjar skissera på. Jag ser att det helat tiden finns ett behov av reformarbete och jag kan inte köpa den här bilden av att vi har passivitet. Om jag jämför med vad vi gör i form av strukturreformer med vad tidigare regeringar gjort och vad regeringar i andra länder gör så är det min uppfattning att det här är en regering som håller högt tempo. Jag tror till och med att en del väljare tycker att vi håller ett för högt tempo. Ett samhälle är så fullt av ofullkomligheter så reformarbetet kommer aldrig att vara över. Det är självklart att vi alltid har samhällsproblem som måste åtgärdas.
En bekant beskrev dig som väldigt ideologisk, kan du själv beskriva din ideologi?
– Jag tycker inte att jag är speciellt ideologisk. Jag tycker att jag i grund och botten är en pragmatisk finansminister som försöker bidra till at det här landet står sig någorlunda starkt i en rätt besvärlig värld.
– Men min ideologi är väl att jag tycker att det här samhället som vi lever i är rätt bra. Sverige är ett bra samhälle. Jag tycker att vi ska ha öppenhet, mångfald, människor oavsett vad de har för etnisk bakgrund, kön eller sexuell läggning ska kunna forma sina liv. Det tycker jag att vi har i Sverige. Sen måste vi fortsätta jobba med det. Jag tror på framtid, jag är i grund och botten optimistisk om vad framtiden bär med sig. Jag tror på teknik, konkurrenskraft, kunskap och forskning. Det tror jag i grund och botten det här landet är väldigt bra på. Sen har vi ett reformbehov i det här landet också, men i grund och botten när det gäller öppenhet, sammanhållning och tro på förnuft och utveckling så är Sverige i grund och botten ett bra land.
Det låter lite konservativt?
– Sverige är ju ett rätt liberalt land så jag är kanske lite liberal då. Jag tror inte man behöver kämpa så mycket med etiketterna. Ett modernt öppet samhälle som är effektivt och klarar av att växa är det jag vill ha.
Hur har din ideologi förändrats sedan ungdomsåren i MUF?
– Ja, där är det en del stora förändringar. Jag var väldigt ideologisk i mina ungdomsår. Som student läste man mycket filosofi, och jag tror även att det i ungdomen passar väldigt bra att man fastnar i de här principiella striderna. Att man har en stark värdegrund för sin politik är jättebra, det är det som är kärnan i det politiska uppdraget. Men jag kan inte se att det är värdegrunden som skiljer partierna i Sverige. Jag har själv en kristen grundtro, jag tror på att finns en rätt för människor att forma sitt liv. Jag tror på att vi ska vara solidariska och hjälpsamma mot varandra. Det är inte de ideologiska skiljelinjerna som är dramatiska utan det är de sakpolitiska skiljelinjerna som är dramatiska.
Vad inom utbildningspolitiken ser du som akut att förändra?
– Jag tror att en av de stora utmaningarna och bristerna i det svenska samhället är ungdomsarbetslösheten. Det går inte att komma ifrån. Det finns så mycket där Sverige klarar sig bra jämfört med andra länder, men på ungdomssidan gör vi inte det. Utmaningen måste vara att säkra kunskapsuppdraget. Det måste vara mer av ordning, mer av struktur, mer resurser för lärare att undervisa på ett sätt som fungerar, mer av uppföljning och därtill en rejäl kvalitetsförbättring av yrkesutbildningen. Jan Björklund är på väg i absolut rätt riktning men det här arbetet måste fortgå och vi måste göra nya reformer varje år. Under det här året kommer det att bli en viktig sak att få fram den här modellen för karriärlärartjänsterna. Jag skulle nog sen säga kvaliteten på yrkesutbildningen. Nu har vi ju nytt yrkesgymnasium som kommer men jag skulle tycka att vi på några års sikt måste ha mycket mer av praktik och att den måste ha mycket bättre kvalitet. Yrkesutbildningen måste ha sin bas i mycket mer praktik och näringslivsnära arbete.
Nu genomförs en modell där lärare ska kunna göra karriär inom yrket, finns det några andra sätt att höja läraryrkets status?
– Jag tror att det kan bli ett potentiellt stort steg om det här systemet landar. Det breda är om vi kan göra en karriärlärartjänst som till innehåll, form och lön innebär att det på allvar finns en förstärkt karriärväg för lärare. Där tror jag fortfarande att det är ett stort reformarbete som måste fram. Det måste ske i samråd med SKL och det måste ske utan att vi kliver in i någon allmän lönebildningsargumentation, utan det måste handla om att – precis som vi definierat olika specialistkompetenser inom t ex sjuksköterskeyrket – så måste vi göra det inom läraryrket. Det är ett rätt omfattande arbete som är kvar att göra. Sen får vi se vad det har för implikationer för lärarlönerna, men vi måste hålla en viss rågång till lärarlönerna för det måste vi som stat hålla oss ifrån.
Du är och har varit aktiv i jämställdhetsdebatten, vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan i dag?
– Det viktigaste måste vara att kvinnor, inte minst unga, upplever att de har en chans i arbetslivet, yrkeslivet och familjelivet som är likvärdig med mäns. I utbildningssystemet har vi i praktiken kommit väldigt långt. I yrkeslivet och familjelivet återstår en hel del. Jag tror att den stora utmaningen har beskrivits som att det är när barnen kommer som man återgår till ett mer traditionellt sätt att ha familjeliv. Där måste vi fortsätta att modernisera och öppna möjligheter för människor att leva mer jämställt.
Hur kommer det sig att du är engagerad i jämställdhetsfrågan?
– Jag tycker att det helt uppenbart är en av de stora ofriheterna i Sverige. Om vi på allvar tror på att människor ska kunna forma sitt eget liv, då är könsrollerna och de strukturer som bygger upp dem en inskränkning i det. Man behöver inte driva det i en kulturradikal mening så att allt behöver göras om när det gäller mans- och kvinnoroller, men ansvaret för barn har inget med manlighet eller kvinnlighet att göra. Man kan åka och hämta på dagis exakt lika mycket utan att mans- och kvinnorollen i någon mening har ändrats. Det handlar om att arbetet i en familj ska delas lika, ansvaret för barn faller precis lika tungt på män som för kvinnor och det finns inga vettiga anledningar till att kvinnor ska ha sämre möjligheter i arbetslivet än män. Sen har jag kommit att fundera på det här mer för att jag själv fick döttrar. Det är klart att det öppnar ens ögon. Man går från att det är en principiell uppfattning till att det är en levande uppfattning.
Varför går det så långsamt att uppnå jämställdhet inom arbetslivet?
– Det beror också på vad man menar med trögt. I ett bredare perspektiv sker det enorma förändringar vad gäller jämställdheten. Det är alldeles uppenbart att när det gäller barnafödande, kvinnors tillgång till utbildning så gör vi nu globalt under några decennier en resa som förut tog sekel. Det som hände i Sverige och USA under 100 år sker nu i utvecklingsländer på 10-20 år när det gäller barnafödande, kvinnors utbildning, ställning i samhället och sånt. Det sker väldigt mycket positivt. Detta är också sant för Sverige. Det var en sanning hur tidsförskjutningen låg för män och kvinnor i arbetet efter att barnen kommit. Det sker en förskjutning nu. Om det fortsätter i något decennium till kommer vi att vara väsentligt närmare en jämn fördelning. Inkomstfördelningen är fortsatt ett stort bekymmer och den sammanhänger i stor utsträckning med att kvinnor är för lite på arbetsmarknaden.
Hur ser du på kvotering i olika sammanhang?
– Normalt ska man vara väldigt försiktig med det. Jag tycker inte att det är ett rimligt instrument. När det gäller tjänstetillsättningar i t ex offentlig eller kommunal förvaltning så ska den ske på så saklig grund som möjligt. Då ska man alltid ställa sig frågan: hur ser vår lönefördelning ut mellan olika tjänstegrupper, hur många av våra chefer är kvinnor och hur många är män. Så måste man försöka se till att det är någorlunda jämnt fördelat. Det där måste även näringslivet hålla på med. Frågan om styrelsekvotering har ju varit stor och kommer att vara stor på vår partistämma. Jag tror i grund och botten att det inte kommer att fungera att säga att vi accepterar den här ojämlikheten i längden om det inte sker framsteg. Så jag tycker inte man kan utesluta att man hamnar i en kvoteringsdiskussion om vi inte ser framsteg. Jag tycker att det vore väldigt bra om stämman håller med om det och att det landar i att det är det beslut vi fattar. Jag kan inte se att äganderätten på allvar inskränks av att vi har jämställda styrelser. Jag har svårt att tro att aktieägandet i sig skulle säga att det är orimligt att ställa generella krav på styrelsekompetens och könsfördelning.
Det sägs att Eskil Erlandsson är den minister du kommer bäst överens med och att ni ofta diskuterar landsbygdsfrågor – varför?
– Jo, absolut. Eskil är en utomordentligt bra lantbruksminister. Han är en levande konjunkturindikator därför att han har järnkoll på skördar, spannmålspriser, livsmedelspriser, om det är grisproduktionen som är på väg upp eller om det är mjölkproduktionen. Han kan detta för Sverige och han kan detta för andra länder. För det första är han en källa till en massa ekonomisk information som inte annars är så lättillgänglig. Han har järnkoll på sitt område. Sen delar jag och han ett väldigt starkt intresse för landsbygden och landsbygdens näringar. Jag bor ju på landet och de flesta människor jag umgås med har sin utkomst i landsbygdssverige. Och det är klart att jag ser att vi har ett väldigt tryck på det som Eskil kallar för Småsverige. Jag tror inte på subventionspolitik eller regleringspolitik, men kan vi göra något för att gradvis förbättra villkoren för människor att verka i hela landet så tror jag att det vore väldigt bra. Sen tror jag att väldigt många fler människor skulle vilja leva på landet än vad som faktiskt gör det. Kan man få ordning på transportsystem och regelverk, inte minst få ner regelbördan för näringsverksamhet ute på landet så skulle väldigt många fler vilja bo på landet.
Vad är det för gradvisa förändringar du tänker på?
– Svårigheten är att väldigt mycket ligger på EU-nivå. Jag vet att det finns kritik mot regeringen från LRF-håll om att vi inte gör tillräckligt. Men jag tycker att vi försöker föra frågan framåt och gör reformer då och då för att underlätta detta. Vi måste ha en levande landsbygd, de måste finnas tillgång till skolor och utkomstmöjligheter.
Hur länge vill du fortsätta att vara finansminister?
– Jag ser finansministerposten som kärnan i mitt politiska uppdrag. Att få vara finansminister i de här tiderna med europeiska kriser tycker jag är en stor utmaning som jag gärna fullgör. Det är mitt kärnuppdrag och jag tycker att jag kan hålla på med det några år till.
Vad betyder det?
– Jag har sex månader kvar till att passera Bosse Ringholm, sen kommer Per Edvin Sköld och sen kommer Feldt och sen Gripenstedt så jag ska väl försöka ta mig framåt där någonstans.
– Jag räknar med att ställa upp i nästa val i den meningen att jag vill fortsätta att vara finansminister efter 2014.
Du är mycket populär inom partiet och har höga förtroendesiffror, har du någonsin funderat på att bli partiledare?
– Jag tycker ju att min kärnuppgift är att vara finansminister. Jag har varit det med Fredrik Reinfeldt som statsminister och jag är övertygad om at han kommer att fortsätta att vara det under lång tid. Kan jag göra någonting för att bidra till att han blir omvald och fortsätter med det uppdraget så gör jag det gärna. Vi har haft ett oerhört starkt partnerskap i vårt arbete Fredrik och jag. Och det vill jag väldigt gärna fortsätta vara en del av. Så jag ser min roll som att vara finansminister till Fredrik Reinfeldt som är statsminister. Så ser jag på mitt politiska uppdrag. Om vi har nåt projekt så är det att se till att han förblir statsminister under lång tid.