Höstbudgeten 2007

Den första borgerliga regeringen i modern tid, med Thorbjörn Fälldin i spetsen anno 1976, la sig vinn om att följa i den socialdemokratiska regeringens fotspår på det ekonomiska området och pytsade in miljard efter miljard för att hålla krisdrabbade varv och stålverk under armarna.

Vid det andra borgerliga maktövertagandet 1991 blev Carl Bildt statsminister. Marknadsliberalismen vägledde regeringen där devisen "det ska löna sig att arbeta" innebar kraftiga skattesänkningar för de högst avlönade i tron på att det skulle ge "dynamiska effekter" och lyfta landets ekonomi.

Nu är det helt andra ekonomiska teorier som styr den ekonomiska politiken. Sveriges ekonomi ska lyftas och bli bärkraftig för framtiden genom att så många som möjligt kommer ut i arbete. Finansminister Borg anstränger sig för att peta hål på bubbla efter bubbla av icke-arbetande som dolts bakom välfärdssamhällets fasad - drygt en halv miljon förtidspensionerade varav tiotusentals ungdomar, hundra tusen deltidsarbetslösa varav en del gått så i flera år, drygt sjuttio tusen långtidssjuka som inte fått någon hjälp av komma tillbaka i arbete.

Anders Borg kan visa upp rader av vetenskapliga rapporter som visar att ökade åtskillnader mellan att leva på bidrag och att leva på lön är effektiva drivkrafter för att få fler att söka arbete. Men när förslagen att öka pressen på dem som lever på a-kassa och sjukpenning presenteras används ett stort mått av moraliska argument. Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt talar om "överutnyttjande" och fusk, och säger att det är den tidigare arbetarrörelsens "arbetslinje" där alla ska göra rätt för sig efter bästa förmåga som är vägledande för dem.

Argumenteringen var framgångsrik i valrörelsen i fjol och baserades säkerligen på opinionsundersökningar om värderingarna hos viktiga väljargrupper. Men när valtalen omvandlas till politiska förslag som drabbar stora grupper av verkliga människor gäller andra spelregler. Regeringen verkar ha så bråttom att lägga fram förslagen att man missat hur värderingarna ser ut i dagens välfärdssamhälle på balansen mellan "plikt och rätt".

När regeringen vill ta itu med problemet med de många deltidsarbetslösa, som troligen beror på att kommun- och landstingspolitiker systematiskt skaffat sig billig arbetskraft genom att inte erbjuda heltidsjobb, har man mycket vaga löften att erbjuda dem som drabbas av ett a-kassestopp.

Centerledaren Maud Olofsson talar ofta om vikten av ett "värderingsskifte" i Sverige, från bidragsberoende till egen försörjning. Och finansminister Borg verkar utgå ifrån att skiftet redan är genomfört när han lägger sina förslag.

Men opinionssiffrorna tyder på att stora väljargrupper inte hänger med. De tuffa åtgärderna för att få fler i arbete lägger sig som ett så tjockt filter över regeringens politik att många väljare inte ens ser att de fått en kraftig förbättring av sin hushållsekonomi.

Det kommer troligen att krävas mycket tydliga resultat i form av sysselsättningsökning som ger utrymme för stora satsningar på vård och omsorg, och på utsatta grupper, för att ha någon chans att få stöd för den nya moralsynen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut