Wanja Lundby-Wedin gör nu en halv pudel inför medlemsstormen och erkänner att hon gjort åtminstone någonting fel. Men lärdomen av Mona Sahlins "Tobleroneaffär" visar att det avgörande för LO-ordföranden blir om några av de fackliga toppledarna drar undan mattan för henne.
Efter en vecka av misslyckade försök att två sig fri från ansvar för AMF-direktörens rekordpension gick Wanja Lundby-Wedin på onsdagseftermiddagen ut med ett uttalande där hon använder uttrycket "jag ångrar" och lovar bot och bättring i sina styrelsejobb i fortsättningen.
I förhållande till den allmänna opinionen är det troligen för sent. Där har domen över LO-ordföranden redan fallit. Hon har inte längre någon trovärdighet i att ifrågasätta direktörers höga bonusar och aktieägare som tar ut höga utdelningar. LO-ledaren kommer att bli ihågkommen som den som inte ens kunde förhindra verkställande direktören i arbetarnas pensionsfond från att stoppa fingrarna djupt i syltburken.
Wanja Lundby-Wedins försök att nu framställa det som att LO-företrädare är ovana att sitta i bolagsstyrelser lär inte heller ge några pluspoäng. Fackliga ledare har suttit i bolagsstyrelser i decennier och utbildats för detta ansvar. En del av facktopparna har också genom åren bytt sida och blivit direktörer.
Den folkliga domen över Wanja Lundby-Wedin spiller också över på Socialdemokraterna, eftersom hon sitter i partiets högsta ledning, verkställande utskottet, och oftast agerar mer som partiföreträdare än facklig företrädare.
Men det avgörande för om en ledare i den socialdemokratiska rörelsen måste avgå är inte själva sakfrågan, utan vilket stöd hon/han har i rörelsen. Det visar exemplen Ove Rainer, Mona Sahlin, Stig Malm och Laila Freivalds. De fick samtliga "knivar i ryggen" från ledande företrädare i partiet och facket som blev avgörande för deras avgång.
Det avgörande för Mona Sahlins fall som partiledar- och statsministerkandidat blev när riksdagsledamöterna Kurt-Ove Johansson, Rinaldo Karlsson och Lennart Nilsson offentligt anklagade henne för att med sitt agerande ha skadat partiet.
Det avgörande för Wanja Lundby-Wedins ställning blir därför vad fackledare som ordförandena för tunga förbund som IF Metall, Kommunal, Seko och Pappers säger. De försiktiga uttalandena från Lundby-Wedins kollegor i Socialdemokraternas verkställande utskott visar att det ännu inte är avgjort.