Det är en tacksam uppgift att vara finansminister när så gott som alla kurvor och staplar pekar åt rätt håll. Anders Borg kan glädja sig åt en BNP-tillväxt som fortfarande är relativt snabb, ett arbetsmarknadsläge som kontinuerligt förbättras och offentliga finanser som blir allt starkare. Till detta kan läggas att inflationen är under kontroll och att räntorna visserligen är på väg uppåt men inte till några skrämmande höga nivåer.
Den makroekonomiska bilden är god, vilket tydligt har synts i raden av konjunkturprognoser på senare tid. Finansministern är snarast något försiktig i sin BNP-prognos, där tillväxten blir 3,2 procent både i år och under nästa år. Konjunkturinstitutet tillhör dem som nyligen hamnade betydligt högre.
Här har bolånekrisen i USA och oron på de globala finansmarknaderna spelat in, även om effekterna för Sveriges del bedöms som måttliga. Under det senaste decenniet har flera kriser av detta slag passerat, utan att sätta särskilt djupa spår i produktion och sysselsättning.
Den öppna arbetslösheten når ned till 4 procent, även om regeringen nu väljer att övergå till den så kallade ILO-definitionen där även heltidsstuderande som har sökt arbete räknas in. Arbetslöshetssiffrorna stiger då till cirka 5,5 procent, utan att något annat förändras. Sysselsättningsgraden i åldern mellan 20 och 64 år beräknas ligga stadigt över den 80-procentsnivå som förra regeringen hade som mål - men aldrig nådde upp till.
Inflationen stiger och parkerar sig under de kommande åren över 2 procent, tror regeringen. Därför väntar höjningar av reporäntan, men inte mer än till 4,75 procent. Det är något högre än i Riksbankens egen räntebana, fastän ändå i underkant mot vad som kan behövas.
Om finansministern tar lätt på inflationsproblemen, så kan han ändå räkna med att Riksbanken vid behov kommer att ingripa. Hans eget direkta ansvar gäller finanspolitiken, där har han nu levererat en hyggligt välbalanserad budget.
Offentliga överskott som varaktigt motsvarar cirka 3 procent av BNP kan inbjuda till finanspolitiskt lättsinne. Men Anders Borg tycks inte ha drabbats av sådant, utan har hållit ganska hårt i pengarna. Det ledde till direkt konflikt med försvarsministern, vars fögderi många finansministrar förgäves har försökt styra.
Tre till fyra miljarder kronor av regeringens förslag till skattesänkningar och utgiftsökníngar är dock ofinansierade. Det kan försvaras med att framför allt det utökade jobbskatteavdraget, i kombination med uppstramning av reglerna för sjukförsäkring och a-kassa, kan väntas förmå fler att arbeta mer. Resultatet blir i så fall att skatteinkomsterna ökar, även om det är svårt att ange exakta siffror.
Tyngdpunkten i regeringens budget ligger på mikroekonomiska reformer, i syfte att få ekonomin att långsiktigt fungera bättre. Det gäller sänkningen av inkomstskatten, liksom förändringarna i bidragssystemen. Tillsammans syftar de till att höja sysselsättningen, vilket kan gå trögt - men ändå inte är någon omöjlig uppgift.
Även andra förändringar som gäller företagande, utbildning och forskning kan på bidra till att förbättra Sveriges tillväxtmöjligheter på längre sikt. Detsamma gäller slopandet av förmögenhetsskatten, medan avskaffandet av den statliga fastighetsskatten knappast innebär annat än en omfördelning - på ganska godtyckliga grunder.
Skadan kunde emellertid vara större: att reavinstskatten på bostäder samtidigt höjs från nuvarande 20 till 22 procent är dock bättre än tidigare föreslagna 25 eller 30 procent, som hade blivit en broms för rörlighet på både bostads- och arbetsmarknaden.
Förändringar av det här slaget, där det på kort sikt alltid finns vinnare och förlorare, möter mindre motstånd i högkonjunktur. Åren 2009 och 2010 ser ut att bli svagare, utan någon nämnvärd sysselsättningsökning, och därefter börjar en period där andelen äldre snabbt blir större. Anders Borg har all anledning att ta chansen nu, så länge de goda tiderna står sig.