C H kallar sig inte längre kommunist

Carl-Henrik Hermansson, eller C H som han blev med svenska folket, föddes revolutionsåret 1917. Han ursäktar aningen besvärat att han går lite illa: "Det är diskbråcket och så har jag ont i höften." Trist är att inte kunna ta sig ner i segelbåten själv: "Och hur klarar man en vinter utan skidåkning?"

Vi sitter i den lägenhet på Gärdet i Stockholm där han bott i fyrtio år. Ensam nu, sedan hustrun Märta gick bort 2001 efter 60 års äktenskap. Ibland kommer döttrarna och städar och de ringer varje dag, men resten klarar han själv.

På matrumsbordet tumlar Hemingway om med Saramago.

- Jag läser gärna om gamla författare, som Hjalmar Bergman och Strindberg, en i taget.

C H, som skrev dikter som ung och tänkt sig en framtid som filmregissör, lovordar också de dvd-serier som nu finns med det mesta av Ingmar Bergman och Almodóvar.

Regelrätta politiska uppdrag har han inte längre men leder där­emot studiecirklar inom Centrum för marxistiska studier.

- Vi brukar vara en tolv femton som träffas varannan vecka och läser politisk litteratur. Och så skriver jag artiklar ibland, säger han och visar en pinfärsk sådan i tidningen "Flamman", när telefonen ringer. Det är hans efterträdare Lars Werner.

- Han ville diskutera artikeln, vi brukar höras en eller två gånger i veckan.

Sagda artikel är ett försvar för det nya förslaget till ekonomisk-politiskt program för vänsterpartiet. Kritiker, också i de egna leden, ser detta som en återgång till gammeldags vänsterpolitik med krav på förstatliganden.

- Men vi måste föra över resurser så att vi producerar för människors behov, inte för marknadens profit, säger C H, som var med på ett hörn i programskrivandet.

Här kikar den gamle partiledaren fram, engagemanget finns kvar liksom tilltron till en mänsklig socialism.

Han kommer från en medelklassfamilj och växte upp i Sundsvall, där pappan var handelsresande.

Barnet Carl-Henrik reste med pappa i T-Ford och fick vara med på morkullejakt. Men det var händelser som skotten i Ådalen 1931 och nazismens inträde i läroverket i Sundsvall som formade hans engagemang.

- Det fanns de som gick i stövlar och koppel i skolan.

Då gick han med i SSU till rektorns förtret. Fast SSU i Stockholm, dit han kom vid trettiotalets mitt, var mest en karriärstege och där frodades intrigerna. Så det blev Clarté i stället, där en bredare vänster samlades. Det var över ett flyttlass för Clartés räkning som han mötte sin Märta 1939.

- Tänk att vi vågade skaffa barn! Hon var judinna - ett ord jag helst inte använder - och jag gick med i kommunistpartiet hösten 1941. Vår äldsta dotter föddes i mars -43. Hade Hitler tagit över hade det inte funnits någon historia att berätta nu.

Han låg i beredskap i Skåne och förde befäl över tio man som utrustade med kulsprutor skulle försvara landet.

- Vi visiterade också tyska järnvägsvagnar, de fick inte innehålla vapen. Men där fanns skidor och snöskor och sen fick jag veta att på sådana hade tyskarna vandrat över fjället och omringat Narvik.

Det var det omfattande svenska samarbetet med tyskarna - skildrat i den nya biografin - som fick honom att ta steget in i kommunistpartiet.

- Jag var registrerad av Säpo från 1940 till 1975, när jag slutade som partiledare.

Något jobb fick inte den nyblivne kommunisten, överallt där han sökte var det stopp. I stället började han skriva.

Du var intellektuell och studerad och partiet lär ha sänt dig till grovarbetarklubben.
- Ja, de tyckte jag skulle lära mig veta hut, fast det var trevliga gubbar, skrattar C H.

Men den motsättningen, mellan de intellektuella och arbetarna, skulle fortsätta att följa partiet.

Mellan andra världskriget och det kalla kriget hade partiet en storhetstid då röstsiffrorna var tio elva procent.

- Jag satt då tillsammans med alla de andra partierna, och även Wallenberg, och diskuterade budgetprinciper. Vi var helt ense all­ihop om att i dåliga tider fick man låna pengar och i goda skulle man hålla igen.

Hur påverkades privatlivet av att du var kommunist?
- För det mesta har jag bemötts hyfsat. Men ett tag på 60-talet hade vi ett helvete. När jag gått till riksdan ringde telefonen och Märta fick veta att nu skulle de skära halsen av hennes man.

Hann du med familjen?
- Åja, 1943 drog jag barnvagn i stan och då var det så ovanligt att jag fick gliringar. Men jag har dåligt samvete för att inte Märta fick tid att studera, hon fick ta ansvaret för hem och barn.

Det där återkommer han till flera gånger under vårt långa samtal, det dåliga samvetet för Märta. Som ett slags återbetalning, säger han, skötte han henne sedan under de sista sjukdomsåren.

Du hyllade Stalin i högstämda ordalag när han dog - som en genial vetenskapsman.
- Ja, det var ett vidrigt språk jag använde, avskyvärt, jag talade som partiets funktionär. Jag har beklagat det många gånger. Och jag bröt ju med det där sen, säger han. Vi hade partiskolor i öst och hade såvitt jag förstår tagit emot pengar - fast det visste jag inte då. Jag tog avstånd från allt detta, säger han.

Vid sextiotalets slut höll partiet på att slitas sönder av å ena sidan sovjettrogna gammelkommunister och radikala vänsterungdomar å den andra.

- Det var då jag sa att "nån jävla ordning ska det vara i ett parti" - det står till och med i "Bevingade ord", skrockar han som annars var mer känd för lågmäld charm än för svordomar.

Du blev som person populärare än ditt parti, inte minst bland kvinnor. Vilken betydelse hade teve, tror du?'- Jo, den betydde nog en del, man blev så känd och jag ser väl snäll ut. I någon mätning var jag visst den populäraste partiledaren av alla, säger han och gapskrattar.

Du kallar dig inte kommunist längre. Det gör nuvarande vänsterledaren Lars Ohly.
- Det tycker jag han ska sluta med, han kan säga vänsterpartist i stället. Fast däremot är jag fortarande med i Svensk-kubanska, säger han och syftar på att Ohly nyss lämnat den föreningen.

Själv vill han gärna bli ihågkommen för den bok han skrev om de femton finansfamiljerna som styrde Sverige och för boken "Vänsterns väg" som handlade om partiets omstöpning.

I dag tycker han det är trist med avhoppen från det egna partiet. De som gått till Vägval vänster ryms inom partiet, menar han. Han tycker att vänsterpartiet ska ställa krav på regeringsplatser efter valet och hoppas på en rödgrön koalition.

Det ringer.

- Det var om min akupunktur, jag går på det för värken. Tanterna här omkring tycker att jag ska skaffa ny höftled så jag kan följa med på dans.

"C H Hermansson. En politisk biografi" av Werner Schmidt, Leopards förlag, kommer inom kort.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut