Både Göran Persson och Lars Leijonborg borde i dag skicka en tacksamhetens blomma till centerledaren Maud Olofsson. Den ene för att ha sluppit nesan att förlora makten efter en valseger, och den andre för att ha undgått risken att bli historiens mest kortlivade folkpartistatsminister.
Men även om centerpartiets avhopp från regeringsförhandlingarna gör att allt ser ut att förbli vid det gamla har ändå förutsättningarna för politiken ändrats på ett radikalt sätt på flera områden.
Det var ett märkligt regeringsskepp med motstridiga viljor som folkpartiledaren Leijonborg oplanerat försökte bygga på kort tid efter valet. Maktpolitiskt var det ett bräckligt bygge, eftersom det räckte med en enda missnöjd moderat eller miljöpartist för att skeppet skulle sjunka. Realpolitiskt var det knappt ens sjödugligt med partier som står allra längst ifrån varandra i grundläggande frågor som utrikes- och säkerhetspolitiken och ekonomisk tillväxt som skulle försöka styra tillsammans.
Med endast 120 av 349 mandat som maktbas i riksdagen skulle Sverige ha hamnat i ett mycket instabilt politiskt läge där hoppande majoriteter i riksdagens utskott skulle ha kunnat välta de flesta av regeringens förslag över ända. Det här såg troligen såväl Lars Leijonborg som kristdemokraternas Alf Svensson. Men när miljöpartisterna visade sig mer kompromissvilliga än väntat tog hägringen om regeringsmakten över.
Centerledningen satte brutalt stopp för drömmen. Det är oklart varför centern hoppade av, men troligen ansåg partiledningen att projektet var dödsdömt från början. Maud Olofsson antyder att de andra partierna inte var beredda att spara tillräckligt många miljarder. Det avvisas upprört av fp, kd och mp och kan innebära att det kommer att gnissla rejält i oppositionssamarbetet en tid framöver. Framför allt ser nu konkurrensen om miljöväljarna ut att hårdna mellan centern och miljöpartiet.
Men den senaste veckans förhandlingar har ändå visat att det finns förutsättningar för ett samarbete mellan de borgerliga och miljöpartiet, och om mp går i opposition kan det underlätta för gemensamma ställningstaganden mot en del av regeringens förslag.
Det havererade regeringsförsöket har också gjort Lars Leijonborg till en verklig konkurrent till moderatledaren Bo Lundgren om posten som borgerlig statsministerkandidat. Alf Svensson backade frivilligt undan, och han kommer nu troligen att lämna posten som kd-ledare under mandatperioden.
Göran Persson kan åtminstone tillfälligt andas ut. Han kan regera vidare och det är inte mycket som talar för att de borgerliga och miljöpartiet enas om att försöka fälla honom när riksdagen öppnar nästa vecka. För även om Persson avsätts en gång är han den ende realistiske kandidaten som talmannen kan vända sig till när han ska söka en efterträdare. Därmed blir en misstroendeomröstning bara demonstrationspolitik.
Men Persson vill gärna fortsätta samarbeta med miljöpartiet på sina villkor. Både för att försäkra sig om en betryggande majoritet i riksdagen och för att ha en motvikt mot vänsterpartiet. Hur miljöpartiets styrelse svarar på Perssons inviter kan påverka samarbetet för lång tid framåt.
För både mp och v kan förändras radikalt om det blir en ja-seger i EMU-folkomröstningen nästa år. Båda har sagt att de då ska sluta kräva att Sverige ska lämna EU. Och med det följer troligen en rad förändringar av partiernas politik inom utrikes- och säkerhetspolitiken, som gör att de närmar sig sina broderpartier i andra EU-länder.
Det kan innebära att det blir svårare för socialdemokraterna att säga nej till ministerposter till partierna i kommande val. Även om Göran Perssons favoritpartner också framöver kommer att heta centerpartiet.