Mona Sahlin gör comeback med en defensiv strategi, i ett försök att blidka skeptiska väljare och traditionalisterna i partiet. Men direkt hon får fritt spelrum verkar hon vilja ta ledningen och göra förändringar av såväl företags- som arbetsmarknadspolitiken.
Till skillnad från förra gången Sahlin var aktuell som partiledare har hon legat lågt den här gången. Hon har mörkat både om hon vill ha jobbet, och vad hon vill göra om hon får det. Egentligen har hon varit tyst i flera år om var hon står i allmänpolitiska frågor. Det har varit en förutsättning för att vara minister under Göran Perssons ledarskap.
Därför var det extra intressant att se och lyssna till Mona Sahlin när hon intog arenan i sin nya roll som blivande högsta ledare.
Rådgivarna har uppenbarligen inpräntat i Sahlin att hon har en stor uppförsbacke av misstroende framför sig, både bland väljare och i partiet. Det var väl därför hennes skrivna inledning var ovanligt försiktig. Hon bad nästan om ursäkt för sina tidigare affärer med privatekonomin. Och när hon presenterade sina tre viktigaste politiska områden var det i praktiken bara en fortsättning av partiets nuvarande linje, med klimatet, jobben och kampen mot klyftorna i samhället.
Men när hon svarade mer spontant på journalisternas frågor kom mer av hennes personliga prioriteringar fram. Sahlin talar om diskrimineringen av invandrare, homosexuella och kvinnor, och om behovet av att "omformulera arbetsmarknadspolitiken". Hon säger nej till regeringens förslag om skatteavdrag för hushållstjänster, men säger samtidigt att partiet behöver en ny politik om att "förändra tjänstesektorns villkor". Hon lovar inte att återställa alla de förändringar som den borgerliga regeringen genomför och till exempel höja skatterna igen om det blir regeringsskifte 2010.
Det är än så länge vaga besked, men ändå en antydan om att den nya partiledaren inte bara kommer att stå och skrapa med foten, tacksam över att få den fina posten.
Mona Sahlin gjorde inte heller en lika djup bugning mot de fackliga ledarna, som Göran Persson vid sitt tillträde som partiledare, när han lovade samla arbetarrörelsen. Hon gick i stället till angrepp mot de fackledare som kritiserat henne som personligt ansvarig för s-regeringens förslag om strejk- och lönestopp i början på 90-talet. Även om hon samtidigt talade om att socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen "behöver varandra".
Men det är högst osäkert om krismedvetenheten är tillräckligt stor i den socialdemokratiska rörelsen trots det historiskt låga valresultatet för att Sahlin ska kunna få mandat att genomdriva någon större reformering av politiken.
Till att börja med blir det troligen rådgivarnas defensiva spelmodell som kommer att styra Mona Sahlin. Hon ska börja med att resa runt i partiet och visa att hon är att lita på.
Den offensiva strategin blir i första hand att samla den socialdemokratiska rörelsen mot fienden, den borgerliga regeringen.
Hur det går för den nya regeringen och vad väljarna tycker om hur samhället förändras de närmaste åren kommer också att bli betydelsefullt för socialdemokraternas utveckling. Det kommer att påverka Mona Sahlins möjligheter att få utrymme att genomföra förändringar av sitt partis politik.