Alexander Stubb har suttit i EU-parlamentet och är nu utrikesminister i ett EU-land så han borde veta vad han talar om. Men man kan börja tvivla när Junilistans Nils Lundgren och Sören Wibe på DN Debatt den 9 april radar upp statistik som visar att till exempel Socialdemokraternas Inger Segelström och Moderaternas Gunnar Hökmark röstat lika i 87 procent av omröstningarna i EU-parlamentet.

Sanningen är att både Stubb och Junilistan har rätt. De talar nämligen om helt olika saker.
För det går inte att jämföra arbetet i EU-parlamentet med svenska riksdagen. I Sverige finns det bara en lagstiftande församling: riksdagen. I EU finns det två lagstiftande organ: EU-parlamentet och EU:s ministerråd, med medlemsländernas regeringar.

För att kunna anta en ny EU-lag krävs att parlamentet och ministerrådet kommer överens. Annars blir det ingen ny lag.

Först krävs det kompromisser i förhandlingarna mellan medlemsländerna. Och det räcker inte med att en majoritet av regeringarna säger ja, utan det krävs kvalificerad majoritet för att ett lagförslag ska kunna antas.

Sedan går lagförslaget till EU-parlamentet. Och för att parlamentarikerna ska kunna påverka och göra några ändringar i EU-minister-rådets förslag räcker det inte med att en majoritet av dem som röstar vill det. Det krävs en ”absolut majoritet”, vilket innebär att minst 393 av parlamentets 785 ledamöter måste vara på plats och rösta för ändringsförslagen för att EU-regeringarna ens ska behöva bry sig om vad parlamentet tycker.

Därefter inleds förhandlingar mellan ministerrådet och parlamentet, och kompromisserna mellan dem om lagförslaget ska sedan godkännas igen enligt samma beslutsmetoder i båda de lagstiftande organen

Det här gör det nödvändigt med uppgörelser över blockgränserna, både i EU-ministerrådet och i parlamentet, för att kunna anta några nya lagar. Därför röstar Segelström och Hökmark ofta på samma slutförslag i EU-parlamentet, även om de från början haft helt olika ståndpunkter.

Men det är i arbetet före den slutgiltiga knapptryckningen som det viktiga politiska arbetet sker, och det är här som ”en EU-parlamentariker kan ha mer makt än en minister”.

I parlamentets utskott förs debatten och förhandlingarna om vilka ändringar man ska kräva i ministerrådets lagförslag. Ofta läggs hundratals ändringsförslag fram. Den som är duktig på att bilda allianser med andra engagerade parlamentariker kan nå stor framgång. Den som får det viktiga uppdraget att skriva det ”betänkande” där alla förslagen jämkas samman har stort inflytande. Och ordföranden i parlamentets utskott som till slut förhandlar med EU-ministerrådet kan ha större inflytande än en enskild minister över den slutgiltiga utformningen av EU-lagen.

För det är ju egentligen så Alexander Stubb formulerat det: ”En aktiv och sakkunnig EU-parlamentariker har mera makt än en minister.”