Den 28 februari 1986 skjuts Sveriges statsminister Olof Palme till döds efter ett biobesök i centrala Stockholm. Morgonen efter sitter biträdande statsminister Ingvar Carlsson i Rosenbad och håller presskonferens för att informera om mordet.
– Den dagen och de minnen den följde med sig kan jag aldrig utplåna. Och vill kanske inte det heller, säger Ingvar Carlsson och fortsätter:
– Det var väldigt tungt och overkligt. Det var inte bara en kollega utan också en nära vän som jag förlorade.
Telefonsamtalet med beskedet om Palmes död fick Ingvar Carlsson strax efter läggdags i hemmet på Tyresö. Nästan på dagen 30 år tidigare hade han träffat den socialdemokratiska partikamraten för första gången. Det var på Borås central 1956 och Olof Palme skulle delta i SSU:s distriktskongress i Carlssons hemstad.
– På vägen mellan centralen i Borås och Folkets hus påbörjade vi ett samtal som fortsatte i 30 år och ledde till ett väldigt nära samarbete, säger Ingvar Carlsson till DN.se.
För när en 23-årig Ingvar Carlsson något år efter mötet började arbeta hos statsminister Tage Erlander blev han kollega med Palme. Även i SSU, i den socialdemokratiska partiledningen och i regeringen följdes de åt. Förutom goda arbetskamrater blev de även nära vänner och umgicks privat.
Men så i februari för 25 år sedan förändrades allt. Sverige förlorade sin statsminister och Ingvar Carlsson förlorade sin kollega och vän. Svenska folket hamnade i chocktillstånd. Mord på politiker hade skett i andra länder, men kunde det verkligen inträffa här i Sverige?
– Det var svårt att över huvud taget ta till sig att det här hade hänt, samtidigt tvingades jag som biträdande statsminister ta ett ansvar.
Carlsson kallade statsråden till ett sammanträde som ägde rum redan några timmar efter dådet och vid femtiden på morgonen höll han den besvärande presskonferensen. Efter enhälliga beslut i Socialdemokraternas partistyrelse och i riksdagsgruppen valdes Ingvar Carlsson kort därefter till partiledare. Allt gick väldigt fort.
– Vi trodde att det här var ett politiskt mord och vi ville visa att även i den här situationen fungerade svensk demokrati. Man skulle inte tro att vi var knäckta utan vi bestämde att vi skulle utse en efterträdare för Olof Palme väldigt snabbt.
För Ingvar Carlsson blev det en stor förändring. Han hade en längre tid varit en del av det politiska toppskiktet i Sverige men trivts med tillvaron vid Palmes sida. Någon ambition om att bli statsminister hade han inte.
Carlssons egna plan var att sitta i regeringen så länge Olof Palme ville fortsätta och därefter arbeta med något helt annat. Nu blev han i stället en ofrivillig ledare för Socialdemokraterna och för Sverige.
– Mentalt var jag inte förberedd för det.
– Normalt sett så gissar jag att man är väldigt glad och lycklig när man blir partiledare och statsminister, men för mig var det ingen som helst glädje. Det var bara plikt och att bita ihop och att göra arbetet. Det tog lång, lång tid innan jag hade någon slags glädje över att vara statsminister, eftersom det var under sådana förhållanden.
Mordet på Palme 1986 blev på många sätt ett uppvaknande för Sverige. Säkerheten höjdes vid regeringsbyggnader och många av de ledande politikerna fick livvaktsskydd.
En lång tid efteråt blev det svårt att tala om Olof Palme, menar Ingvar Carlsson. Det är först nu han med glädje upplever att intresset för hans tidigare kollega och hans politiska gärning åter har börjat växa sig stort.
Carlsson beskriver privatpersonen Olof Palme som omtänksam och varm. Som politiker var han omtyckt av sympatisörerna, men avskydd av motståndarna. ”Det var svart eller vitt”, förklarar Carlsson.
– Han hade en väldigt bred kompetens. Han var både en lysande skribent och en fantastisk talare. Han var både en nationell politiker och internationell. Han var både ideologiskt engagerad och en pragmatiker.