I samband med vårbudgeten talade finansminister Anders Borg om att det inte fanns utrymme för några reformer. Orsaken var den ekonomiska krisen.

I dag, inte ens ett halvår senare, är läget ett annat. I höstbudgeten presenteras reformer omfattande 31,9 miljarder kronor.

- Det är en anmärkningsvärd förändring. Det är klart att det ser lite bättre ut i de offentliga finanserna, men det är ingen våldsam skillnad, säger Lars Calmfors som även är ordförande i finanspolitiska rådet.

Dock, anser han, är många av åtgärderna bra. Ett exempel är de tio utlovade miljarderna till kommunerna som han, liksom många av hans kollegor, länge efterfrågat.

- Det är sannolikt en effektiv åtgärd för att hålla efterfrågan uppe. Men det hade varit bättre om det kom tidigare – eller att man i alla fall hade aviserat tidigare att det skulle komma. Då hade pengarna haft större effekt.

Även jobbskatteavdraget är i grunden bra, menar Calmfors. Risken då det genomförs under en lågkonjunktur är dock svårigheten att veta om det verkligen är finansierat.

- Det finns en fara med det eftersom vi inte vet vad budgetsaldot ligger på i ett normalläge. Det gör åtgärden riskfylld om den inte är finansierad. Men jag vet inte om det finns något om det i budgetpropositionen.

- Man kan tycka att det finns lite för mycket inslag i totalen av sådant som är permanent. Regeringen var ju starkt kritisk mot oss som föreslog tillfälliga stimulanser med motiveringen att åtgärderna riskerade bli permanenta. Utgår man från en strikt nationalekonomisk bedömning är det inte helt lätt att förstå varför regeringen har ändrat sig på några månader.

Är det en krisbudget eller en valbudget?

- Om jag ska vara ärlig så tror jag att det finns inslag av båda sakerna. Det är ju en generell tendens att alla regeringar för en mer expansiv politik inför val.

- Men nu är det ju lågkonjunktur, vi får vara glada att den sammanfaller med ett valår.