Statsministern och utrikesministern uttryckte viss självkritik inför KU för regeringens senfärdiga räddningsinsats efter tsunamikatastrofen. Men det mest anmärkningsvärda var att deras svar samtidigt visade att samma sak kan hända igen vid en ny oväntat stor katastrof.
Laila Freivalds gav beskedet att visserligen har UD:s konsulära avdelning, som ska bistå svenskar utomlands, förstärkts efter tsunamin. Men den skulle inte klara av en ny katastrof av samma dimension. Och trots att ingen av chefstjänstemännen kontaktade henne på annandag jul 2004 anser hon inte att det är något grundläggande fel på organisationen.Göran Persson gav beskedet att han inte skulle ha satt i gång någon räddningsinsats även om han fått läsa larmsignalen klockan 6.28 om att sju meter höga flodvågor slagit in över Phuket där 20.000 svenskar fanns. Samtidigt som han deklarerade att regeringskansliets organisation inte behöver förändras och att det inte behövs någon central krisorganisation.
Deras besked går på tvärs mot Katastrofkommissionens grundläggande slutsatser om orsakerna till den bristfälliga krisinsatsen efter tsunamin:Den "hierarkiska" beslutsordningen på UD, avsaknaden av en jour- och ledningsorganisation och att det finns ett organisatoriskt "filter" mellan utrikesministern och tjänstemännen.Regeringens nej till en nationell krisorganisation trots att det föreslagits i flera utredningar efter tidigare katastrofer.Det innebär att de två mest ansvariga ministrarna egentligen inte tagit till sig den förödande kritik de fick av Katastrofkommissionen och framför allt inte dragit någon verklig lärdom av regeringens misslyckande.
I stället var deras taktik att försöka hitta nya argument för att deras agerande var fullt förståeligt utifrån att informationen om katastrofens omfattning var så oklar.
Göran Persson, som tidigare sagt att han skulle ha agerat tidigare om han fått information om att tiotusentals svenskar kunde vara drabbade, sa nu att larmsignalerna som nått hans statssekreterare inte var tillräckligt tillförlitliga.
Men en fungerande krisorganisation arbetar just efter principen att katastrofinsatser ska sättas i gång direkt efter första larmet, och sedan drar man tillbaka insatsen om det visar sig vara överdrivna uppgifter. Som när automatlarmet går och brandkåren rycker ut; att man inte ringer först och kollar om det är på allvar.
Det var just så krisorganisationerna i bland annat Italien och Tyskland agerade på annandagens morgon 2004. De skickade i väg räddningsteam efter att ha fått den första larmsignalen.
Det var också den "överlarmprincip" som officiellt gällde för den svenska katastrofberedskapen.
Men kaoset i regeringskansliet de första dygnen visar att tjänstemännen och ministrarna inte övat sig för och förstått vad det innebär. Och Göran Perssons och Laila Freivalds besked i KU visar att de fortfarande har en annan syn på hur regeringskansliet ska agera när den första larmsignalen kommer.
Nu väntar ett högt politiskt spel i riksdagen, där miljöpartiets trovärdighet får en avgörande roll. Språkröret Peter Eriksson har tidigare krävt Laila Freivalds avgång med hänvisning till Katastrofkommissionens rapport och vreden från många anhöriga och drabbade i tsunamin. KU-utfrågningarna har inte förändrat bilden av Freivalds agerande.
De närmaste veckorna ska därför partiet ta ställning till om man ska stå fast och driva den frågan till sin spets. Eller ställa samarbetet med regeringen och förhoppningarna om framtida ministerposter först, och nöja sig med "prickningar" av ansvariga ministrar.