Sveriges ambassadör i Moskva, Staffan Söderblom, var rädd för ryssarna och vågade inte ställa frågor om Wallenberg till utrikesministeriet i Moskva. När svenska UD den 8 mars 1945 säger åt Söderblom att fråga Moskva, skickar han i stället uppgiften vidare till den svenska beskickningen i Bukarest i Rumänien.

Till Stalin säger Söderblom den 15 juni 1946 att han är övertygad om att Wallenberg råkat ut för en olycka.

Den 17 januari 1945 fick UD veta att den sovjetiska armén "påträffat" Raoul Wallenberg och tagit honom "i beskydd". Under tre månader gör den svenska utrikesledningen ingenting. Först den 8 mars ber UD Söderblom fråga vad som hänt.

Söderblom kritiserades av en tidigare utredning, år 2001. En ny utredning tillsattes för att undersöka vilka fler som bar skuld för den svenska passiviteten.

Utredningen som letts av landshövding Ingemar Eliasson presenterade sitt betänkande på tisdagen.

Staffan Söderblom visade vid flera tillfällen en närmast häpnadsväckande ovilja att agera. Han "fann det direkt riskabelt", skriver utredningen. I slutet av mars får han på nytt instruktion att fråga om Wallenberg. I stället skriver han ett brev till det sovjetiska utrikesministeriet och säger att han fått höra att Wallenberg i själva verket är död.

Han struntar alltså i det sovjetiska erkännandet från i januari att Wallenberg "tagits i beskydd".

Ingemar Eliasson presenterade en lista över dem som genom försummelse är delskyldiga till UD:s undermåliga behandling av ärendet.

Utrikesminister Christian Günther (ersattes den 1 juni 1945 av Östen Undén) fick i februari 1945 ett brev av Alexandra Kollontay, sovjetiskt sändebud i Stockholm, som bekräftade att Wallenberg befann sig i sovjetiskt beskydd. Av rent slarv gav Günther inte brevet till UD. Oförsvarligt, det fick förödande konsekvenser, skriver utredningen.

Utrikesminister Östen Undén fick flera propåer från den svenska ambassaden i Moskva om att Sovjet antytt att Wallenberg skulle kunna utväxlas mot ryssar som fanns i Sverige. I december 1946 skickade chefen för politiska avdelningen en PM om detta till Undén i New York inför ett möte med Sovjets utrikesminister Molotov. Men Undén tog inte upp frågan med Molotov.

Undén gjorde heller ingenting för att rätta till Söderbloms olycksaliga uttalanden till Stalin.

Kommissionen konstaterar att Undéns brist på agerande varit "ytterst olyckligt" och kan inte förklara det på annat sätt än att Undén varit mån om goda relationer med Sovjet.

Även Gunnar Hägglöf, som ersatte Söderblom 1946, får kritik för att han ansåg det meningslöst att agera efter Söderbloms samtal med Stalin. Kabinettsekreterare Erik Boheman kritiseras för att han inte gjorde någonting trots att han var den som kanske bäst kände till det särskilda arrangemanget kring Wallenbergs uppdrag.

Kommissionen visar nämligen att han fått sitt uppdrag och sina direktiv från USA och att Sverige endast stod för de yttre formerna.
- Svenska UD borde ha informerat Sovjet om Wallenbergs uppdrag, som var hedervärt, men som kunde misstolkas av ryssarna. De kunde tro att han var amerikansk agent, vilket ingenting tyder på att han var, sade Ingemar Eliasson.