Svenska politiker har suttit i EU-parlamentet ända sedan 1995, men de svenska partierna tycks fortfarande inte ha kunnat bestämma sig för vad de vill att deras företrädare ska göra där. Det kan förklara den märkliga blandning av kandidater som står på partiernas valsedlar.

Inför förra valet 2004 utsåg nya Moderaterna Fredrik Reinfeldts kanske främste meningsmotståndare i den gamla M-ledningen, Gunnar Hökmark, till toppkandidat. Och Socialdemokraterna placerade en av Göran Perssons kritiker, Kvinnoförbundets ordförande Inger Segelström, i topp. Samma taktiska tänkande kan skönjas i årets EU-val när Socialdemokraterna placerat en av Mona Sahlins meningsmotståndare, Marita Ulvskog, som förstanamn på valsedeln.

Men samtidigt har EU-parlamentet på senare år börjat fungera som en plantskola för politiker i karriären. Europaminister Cecilia Malmström (FP) och biståndsminister Gunilla Carlsson (M) är tidigare parlamentariker. I årets val lyfts unga kandidater fram, som Åsa Westlund (S), Ella Bohlin (KD) och Christofer Fjellner (M).

En del politiker ställer säkerligen upp i EU-valet i hopp om att det ska vara lättare att göra karriär den vägen, men de flesta av kandidaterna är engagerade i EU-politik, vare sig de är för eller emot det europeiska samarbetet.

Men även de som skickats i väg till Bryssel för att partiledningarna vill bli av med dem kan göra ett bra arbete, medan sådana som verkar brinna för EU-frågor kan bli friåkare med hög lön.

Moderaternas Gunnar Hökmark har fått en ledande position som vice ordförande i största partigruppen i EU-parlamentet, medan Maria Robsahm som kryssades in av FP-väljare efter en entusiastisk valrörelse varit frånvarande en stor del av mandatperioden.

Den väljare som verkligen vill påverka har därför en grannlaga uppgift att inte bara välja parti utan också vilken kandidat som är värd ett kryss.