ANALYS.
Efter fem år av tystnad har svenska väljare nu fått vara med om 2–3 veckors EU-valrörelse. Det finns tydliga åsiktsskillnader mellan partierna, men det mest slående i torsdagskvällens slutdebatt var frånvaron av nejsägare och hur nästan alla tävlade om att lova mer EU-politik.
Tonläget var högt och de åtta toppkandidaterna pratade ofta i mun på varandra. Och det är tveksamt om några tv-tittare fick det lättare att välja parti av SVT-debatten när beskyllningarna och motbeskyllningarna flög i studion utan att några fakta om det verkliga läget lades fram.
Med tanke på att partierna vet att många väljare bestämmer sig sent var flera av politikerna också märkligt oförberedda inför den här teve-modellen av munhuggningsdebatt. Det var till en början bara Miljöpartiets Carl Schlyter och Kristdemokraternas Ella Bohlin som verkade ha klara repliker att leverera till tittarna.
I frånvaron av uppstickaren Piratpartiet försökte de flesta av dem framställa sig som fildelarnas främsta vän i hopp om att locka till sig unga röster. De lovade se till att privat fildelning inte skulle leda till åtal. Både Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) använde repliken ”Vi ska inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration”. Problemet är att de flesta väljare som är engagerade i frågan minns att det var exakt vad statsminister Göran Persson och Moderatledaren Fredrik Reinfeldt lovade i valrörelsen 2006.
Den enda som vågade sticka ut och säga nej till fri fildelning var den yngsta debattören, Ella Bohlin.
Avvikaren i resten av debatten var Junilistans Sören Wibe. Medan EU-motståndare som Carl Schlyter och Vänsterpartiets Eva-Britt Svensson anklagade de borgerliga toppkandidaterna för att inte vilja driva tuffare EU-politik var Wibe ofta ensam om att säga nej och tala nationalismens lov.
Wibe framstod ofta mer som den skogsprofessor han är i det civila än som en durkdriven politiker. Han satt tillsammans med den rödgröna alliansens kandidater, men gav ändå handräckning åt de borgerliga när han anklagade sin tidigare partikamrat, Marita Ulvskog, för att föra väljarna bakom ljuset i diskussionen om utländska arbetares villkor. De andra EU-kritikerna verkade närmast besvärade när de borgerliga kandidaterna pekade på att de är eller har varit EU-motståndare, särskilt i debatten om klimatpolitiken. Det visar hur stor förändring EU-frågan ändå genomgått de senaste åren i Sverige. Om Vänsterpartiets låga opinionssiffror också blir valresultat kan det leda till en diskussion i partiet om att ändra inställning till EU-medlemskapet.
De skiljelinjer som ändå gått fram tydligt i EU-valrörelsen gäller patienters möjlighet att få vård i andra EU-länder och utländska löntagares arbetsvillkor. Men det finns också stora åsiktsskillnader mellan kandidaterna inom partierna, och för en väljare som vill ha sina åsikter företrädda i EU-parlamentet är det minst lika viktigt att kryssa för sin favoritkandidat i valet.