Det är inte överraskande att Centern backar ur sitt heliga kärnkraftsmotstånd. Det som förvånar är tidpunkten, och att Socialdemokraternas Mona Sahlin så kategoriskt avvisar en block-överskridande uppgörelse. Hon hamnar än en gång i konflikt med halva sitt parti.
På torsdagen presenterade de fyra regeringspartierna en energiöverenskommelse som innebär att förbudet mot nybyggnad av kärnkraftsreaktorer tas bort. Kärnkraften har varit en politisk stridsfråga i över trettio år, och den är kantad av rader av politiska svek:
Centerledaren Thorbjörn Fälldin gjorde på 1970-talet kärnkraften till en samvetsfråga och lyfte sitt parti till historiska valresultat på löftet om att aldrig "dagtinga med sitt samvete". Men när han blivit statsminister 1976 gjorde han just det och gick med på att fortsätta utbyggnaden som gjorde Sverige till ett av världens mest kärnkraftsberoende länder.
I folkomröstningen 1980 lovade alla tre linjerna att kärnkraften skulle avvecklas, om än i olika hastighet. Och riksdagen satte slutdatumet till 2010. Men 2002 revs det slutdatumet upp i en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet.Det har gjort att väljarna förmodligen är rätt luttrade i sin syn på politikernas handlag av energipolitiken.
Men var femte väljare vill fortfarande stänga kärnkraftverken så fort som möjligt och de finns utspridda i flera partier. Därför är det ett våghalsigt spel av Centerledaren Maud Olofsson att nu helt gå ifrån löftet om att avveckla kärnkraften.
Två av tre centerväljare sade nej till att bygga nya kärnkraftverk när DN/Synovate mätte opinion för ett år sedan. Kärnkraftsmotståndet har hängt kvar som ett av Centerns kännemärken.
Men Maud Olofsson har gjort upp med flera "heliga kor" inom Centerrörelsen tidigare utan större motstånd. Det överraskande beskedet att partiets riksdagsgrupp mangrant ställt upp på uppgörelsen talar för att hon kan lyckas än en gång.
Det är ändå förvånande att Centerledningen gör den här eftergiften just nu. Det finns inget behov av nya kärnkraftverk på överskådlig sikt i Sverige och energiindustrin har börjat leva upp till politikernas mångåriga tal om att bygga ut förnyelsebar energi. Ett politiskt besked kunde därför ha skjutits upp flera år.
Men näringslivslobbyn har satt näringsminister Maud Olofsson under en hård press att ge besked i kärnkraftsfrågan, samtidigt som hon själv hoppats få fram en bred energiuppgörelse under den här mandatperioden för att undvika att det ska bli en valfråga.
Förhandlingarna mellan de borgerliga partiledarna har pågått i det tysta i ett helt år, och har kantats av Folkpartiutspel om fler kärnkraftverk och nej till subventioner till förnyelsebar energi. För statsminister Fredrik Reinfeldt har det varit viktigt att kunna visa upp en långsiktig svensk klimatpolitik när han tar över som EU-ordförande vid halvårsskiftet och han har därför pressat de övriga partiledarna för att få fram en kompromiss.
Det mest överraskande med de senaste dagarnas politiska spel om kärnkraften är ändå Mona Sahlins snabba och kategoriska nej till en bred uppgörelse. Hälften av Socialdemokraternas väljare sade redan för ett år sedan ja till att bygga nya kärnkraftverk, samtidigt som en stark opinion i den socialdemokratiska rörelsen ända in i verkställande utskottet stödjer den linjen.
Krav höjdes omedelbart från fackliga ledare och Socialdemokrater i landsändar med tung industri att partiet ska göra upp med regeringen. Mona Sahlin kan vara på väg att göra om samma misstag som när Vänsterpartiet kastades ut från oppositionssamarbetet, att hon inte lyssnar på stämningarna i rörelsen utan mer på Miljöpartiets Maria Wetterstrand.
Kärnkraften ser därför ut att bli en betydligt högre rankad valfråga 2010 än i de senaste valen. Och det är ett högriskspel, för ingen vet i vilket politiskt block det finns flest väljare som är beredda att byta sida på grund av den här frågan.