Mona Sahlin hoppas stärka sin makt över partihögkvarteret när Ibrahim Baylan tar över efter Marita Ulvskog som partisekreterare. Men genom att hon tvingas utse en tredjehands-kandidat riskerar det i stället att försvaga hela partiet.
Partisekreteraren har en mycket viktig position i Socialdemokratiska partiet, formellt nummer två efter partiordföranden. Och under partiets storhetstid blev Sten Andersson närmast legendarisk på posten åren 1962 – 82, när han styrde det stora partiet med stålnäve och ett brett leende.
Under Göran Perssons tid som partiledare minskade partihögkvarterets inflytande och alltmer styrdes direkt från statsministerns kansli. För att blidka EMU-motståndarna efter nejsegern i folkomröstningen 2003 gav Persson partisekreterarposten till den forna nejdrottningen Marita Ulvskog, men därmed blev också sprickan i partiet tydligare.
Mona Sahlin har nu manövrerat för att återta kontrollen genom att förmå Ulvskog att kandidera till EU-parlamentet och kräva att få någon av sina lojala som ny partisekreterare. Enligt läckorna har hon erbjudit posten till flera av de mest erfarna riksdagsledamöterna, men de har tackat nej.
I den krisstämning som råder i partiet efter splittringen kring samarbetet med MP och V och raset i opinionsmätningarna skulle det ha behövts någon med ett omfattande nätverk och stark auktoritet för att jämka samman partigrupperingarna och bidra till en nystart.
Nu går det svåra jobbet till den relativt oprövade Ibrahim Baylan. Han har visserligen varit skolminister ett par år, men det var ingen bra förövning för det nya jobbet eftersom han åkte på storstryk på partikongressen 2005 när han och Göran Persson ville införa nationella prov från tredje klass.
Baylan är politiskt skolad i de tuffa fraktionsstriderna i SSU och partiet i Umeå, där han tagit strid mot partivänstern och EU-motståndarna. Hans första uppdrag blir nu att mobilisera partiorganisationen i en EU-valkampanj för Ulvskog och andra nejkandidater.