Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Politik

Ewa Stenberg: Regionreformen vinner inga nya väljare

Axel Oxenstierna.
Axel Oxenstierna. Foto: Nationalmuseum

ANALYS. Vare sig Fredrik Reinfeldt (M) eller Göran Persson (S) gav sig under sin regeringstid i kast med att bryta upp Axel Oxenstiernas länsreform från 1634. Riskerna var för stora. Men nu är regeringen Löfven på väg in i getingboet.

När Socialdemokraterna i helgen samlade sina kommunal- och landstingspolitiker till konferens var den gångna veckans förslag om en ny stor regionreform ett givet samtalsämne. Enligt en utredning bör landet delas in i sex regioner i stället för dagens 21 län och landsting. Den folkrikaste regionen blir i så fall Stockholm/Gotland med 2,3 miljoner invånare medan Norrlandsregionen omfattar knappt 900.000 invånare.

Det är ett riskfyllt och stort politiskt projekt och civilminister Ardalan Shekarabi höll ett noga förberett och entusiasmerande tal där han lovade att staten skulle ge kommunerna mer makt och minska centralstyrningen.

Shekarabi blickade tillbaka till 1960-talets kommunreform.

”När det gällde administrativa strukturer hade socialdemokratin inga problem att slakta heliga kor. Strukturer och administrativa gränser får aldrig stå i vägen för välfärdsbygget. Dom ska bana väg för det!”, sade han.

Det finns en rad sakliga argument för att Sverige behöver en ny indelning. Den vi lever med i dag skapades till största delen av rikskansler Axel Oxenstierna i samband med regeringsformen 1634. Den moderna statens skapare Oxenstierna var ett administrativt geni. Men det har trots allt hänt en del sedan drottning Kristinas dagar.

Städerna har växt och de attraherar människor på ett sätt som den gamle rikskanslern inte kunnat föreställa sig. Alla medborgare har numera rösträtt, rätt till sjukvård och de reser kors och tvärs med kollektivtrafik. Vården gör ständigt nya framsteg som ofta kräver både specialisering och dyra apparater.

Men trots behovet av modernisering valde både statsminister Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M) att hålla fingrarna borta. Bägge tillsatte utredningar men ingen lade fram något förslag.

För även om det finns ökad effektivitet att vinna så finns annat att förlora. En regionreform vinner inga nya väljare. Däremot kan många väljare gå förlorade.

Det är bara att vända ögonen mot Dorotea och minnas ockupationen av sjukstugan där för att förstå. Nedlagda sjukhus eller akutsjukvård kan skifta politisk majoritet och decimera ett styrande parti till många år i opposition.

Det finns många skäl att rösta mot en reform. Varför ska Uppsala samsas med Sörmland men inte med Stockholm när arbetsmarknaden är gemensam? Vilka av dagens residensstäder ska få se sin landshövding flytta ut för gott? Och än värre – vilka regionsjukhus kan komma att degraderas? Borde inte sjukhusen förstatligas i stället?

Det är lätt att tänka sig att grupper av medborgare kräver folkomröstning. Det är lika lätt att föreställa sig att de utfaller till förmån för att inte göra några förändringar. Ska de politiska partierna då köra över väljaropinionen?

Moderaterna är uttalat skeptiska, vilket i och för sig är en mjukare hållning än när den så kallade Ansvarskommittén under ledning av Mats Svegfors är 2007 lade fram ett förslag. Då var det Moderaterna som bromsade allt.

M kommer att bli ett nyckelparti även nu. Men det finns våndor också för S och de andra.

En ny regionindelning ändrar valkretsar, och gör att vissa partier kan få svårare att komma till makten i vissa regioner. Den minskar också antalet landshövdingsposter till sex. När Axel Oxenstierna skapade dem var det viktigaste skälet att de skulle hålla rätt på fogdarna. Nu fyller de andra funktioner, varav en är som reträttpost för bemärkta politiker.

Skulle civilminister Ardalan Shekarabi ändå lyckas att trumfa igenom en regionreform återstår ett nästan lika stort och viktigt projekt: att organisera om annan statlig verksamhet så att de stämmer överens med den nya indelningen. I dag har till exempel Försvarsmakten bara fyra militärdistrikt medan polisen har sju. Trafikverket har sex regioner, men de är inte desamma som i utredningen Shekarabi nu har på sitt bord.

Nu krävs fingertoppskänsla från de politiker som ändå lockas av att bli den historiske ämbetsmannen Oxenstiernas moderna arvtagare. Stockholm kanske bör avstå landshövdingssätet till Visby och Umeå till Östersund, Luleå eller Sundsvall.

Lyckas inte den modige civilministern ro hem sitt projekt väntar ännu en politisk förlust för regeringen, som har ett i det närmaste desperat behov av att uträtta saker före nästa val.